Filmer

Här kommer den senaste skörden av mig. Kanske något att kika på vid tillfälle. Eller inte. Jag har redan sett dem så jag bryr mig inte så hemskt noga. 😉

Dream Horse

En kvinna i en by i Wales känner att hon vill göra något för sig själv och skaffar en häst och startar ihop med byborna en kapplöpningshäst, egen uppfödning. Baserad på sann historia, och onekligen faktiskt en fin sådan tycker jag. Väl värd att se! Jag förstår absolut varför hon gjorde det och vad hennes mål var, känner igen känslan hon hade!

Against The Ice

En film jag såg i förra omgången, men glömde att skriva om då. Den var bra, sanslöst bra! Hjärteskärande med hundarna, men på något vis är det ju så det är med slädhundar, det är inte husdjur eller tamdjur i den bemärkelsen som andra djur, de vi har i dag. Det är arbetsdjur, och där fick de verkligen slita, precis som männen filmen handlade om. Är man lite känslig och har svårt att ta att hundar dör ska man kanske ha en kudde att hålla för ögonen då och då, men i övrigt är filmen sanslöst bra, mer än jag hade räknat med med tanke på att den är amerikansk och handlar om Danmark på Grönland i början av 1900-talet.

Everybody´s fine

En äldre man som förlorat sin fru en del månader tidigare upptäcker att b arnen hans inte har tid att komma till honom och hälsa på som tänkt. Han åker då, trots att han är sjuk och inte får klartecken från sin läkare, till vart och ett av sina barn och hälsar på dem istället. De har inte mer tid för honom då, och han upptäcker varför. Tyckte faktiskt om filmen. Det var en bra film, kanske lite överdriven på sina ställen, men lite gullig, lite charmig, väldigt sann i sina poänger.

Downfall- fallet Boeing

Inte en film utan en dokumentär från 2022, tyckte jag det stod. Lite konstigt eftersom jag genom hela upplevde att jag sett just den tidigare. Den handlar om två Boeing-plan som störtar med bara några månaders mellanrum och över 350 människor inklusive besättningen dog, och det beror inte på piloterna som Boeing gärna vill få det till först, utan på ett konstruktionsfel på planen. De vill inte ha ett flygförbud, men till slut blir det så ändå, när det visar sig att det finns ett system som heter MCAP på planet, som piloterna borde ha fått undervisning i, men inte ens fått information om, ingen mer än vissa högt uppsatta på Boeing känner alltså till detta systemet i deras ”nygamla” produktionsplan som de lanserade, de ville komma billigare undan och slippa undervisa piloter, och komma före Airbus i säljdramat, de hade aldrig fått godkännande att sälja planen ens om  FAA vetat om att ett helt nytt system som piloterna inte fått varken information om eller undervisning i satt på planet. Väldigt intressant att man för pengars skull väljer att ta sådana genvägar att man riskerar människors liv genom att producera något undermåligt och att inte informera de som ska hantera planen.

The family I had

Även denna dokumentär har jag sett tidigare. Till synes en älskad 13 årig son mördar en kväll sin älskade 4 åriga lillasyster. Men dokumentären avslöjar ju också att riktigt så enkelt är det inte. Visst må båda barnen ha varit älskade, både av mamman och av varandra, men det kommer fram ganska störda saker om sonen, som ignorerats, och om mormodern tex, så kanske fanns det ändå varningssignaler, trots att det från början helt verkade ha skett från en klarblå himmel. Tänker att den inte alls verkade lika klarblå i slutet av dokumentären. Mamman förlät sonen, som ju hamnade i fängelse, som 13 åring och skulle komma ut när han är 33. Hon fick ett barn till, som också har kontakt med sin bror i fängelse, men mamman litar inte på sonen i fängelset längre. Förlåta är en sak, lita på är en annan, och jag kan ju hålla med om det. Förlåta gör man för sin egen skull dessutom, inte direkt för andras skull kanske? För att kunna gå vidare själv? Stark mamma tänker jag. Sonen är, ändå trots hans uppväxt och familj, rätt lyckligt lottad, kunde han inte ha det sämre ändå?

Run, hide, fight

Sista dagarna i skolan bestämmer någon sig för att göra en skolskjutning, 4 elever. Välplanerad skolskjutning där de vet precis hur skolan och personalen ska agera. Intressant film men rätt överdriven ändå. Jag har inga problem med att det finns en tjej som blir hjälte och räddar andra- tvärtom, det finns verkligen hjältemodiga människor, men de drog det lite till sin spets, vilket passade illa. Slutet var bara helt fel och väldigt överdrivet, hade de skippat den biten och haft det andra eller haft ett annat slut, liknande men utan överdrivna biten, så hade den varit bättre. Ok tidsfördriv, men inte mer.

Z for Zachariah

Konstig film. Inte dålig alls utan tvärtom en trevlig film. Men den saknade något liksom och slutade liksom bara sådär. Som om det var ett avsnitt i en serie. Handlade om att en ung tjej överlevt ett kärnvapennedfall där hela världen dött, men inte just hennes dal. Och så stöter hon på fler människor. Vem är Zacharias? Och var tog hunden vägen mitt i allt? Hoho? Kunde gjorts så mycket bättre. Jag har ett par förslag liksom….

Regression

Jomen såatte…. Satanister och poliser och sexuella övergrepp som den som påstås ha gjort det inte kommer ihåg. Med hjälp av hypnos och psykolog hittar han dock sina förträngda minnen. Dålig film. Jag snabbspolade då och då… Ska avslöja slutet så slipper ni se den. Han är oskyldig, tonårsdottern, hon som påstås aldrig ljuga, ljuger faktiskt. Så klart.  Det fanns inga satanister. Det skedde inga barnamord eller offer. Det skedde inte heller några våldtäkter mot dottern. Dålig film dessutom. Se inte, slösa inte er tid på just den.

Children of the snow

En dokumentärserie, så inte ens en dokumentärfilm, eller film…. På 70-talet försvinner och mördas fyra barn i Detroitsområdet. Serien handlar om jakten på barnens mördare, som har pågått sedan dess och pågår ännu. Intressant faktiskt.

Winter´s Bone

Intressant film om en 17 årig flicka som tar hand om två yngre syskon och sin sjuka mamma, med inga medel alls i stort sett, medan pappan är borta. Hon bestämmer sig för att leta reda på honom, men möts att kraftigt motstånd av folk i samhället. Sorglig film i och med att de har det så dåligt ställt, men vilken tjej! En helt ok film att titta på, sevärd!

Before I go to sleep

En kvinna som varje dag vaknar med minnesförlust och därmed inte ens minns vem hon är eller så klart att hon är gift eller något ur sitt liv. Bit för bit försöker hon ta tillbaka sina minnen, och det är inte riktigt så som det först verkar! Spännande och bra film, men kanske lite för mycket?

Devil´s Knot

Bra film! Tre pojkar försvinner och hittas sedan mördade och man följer hur polisen anklagar tre tonårspojkar för att det är satanistiskt mord de begått. Det finns de som inte tror att pojkarna är skyldiga till morden utan tycker att polisen gjort ett slarvigt jobb. Intressant att få följa!

Love, weddings & other disasters

Skrattade högt några gånger. En sur och purken man luras in i en blinddejt där kvinnan rent faktiskt är blind! En kvinna som har humor och charm och bjuder på sig själv så han kan inte låta bli att ändå gå ut med henne, hon rubbar hans perfekta värld. Även en bröllopsplanerare som har rykte om sig på sociala medier om att vara det motsatta- krascha bröllop, ska anordna bröllopet mellan ett ”viktigt” par. Det blir intressanta möten. Tror dock att hela filmen hade varit bäst om man bara hade fått följa den äldre mannen och hans blinddejt, för de gjorde hela filmen så bra egentligen! Sevärd absolut!

Dark places

Libby överlever när hela hennes familj mördas av hennes bror. Hon var inte mer än 7–8 år vid tillfället och närmare 30 år senare vill några personer att det tas upp igen eftersom de anser honom vara oskyldigt dömd. Hon ger sig motvilligt in i att försöka reda ut vad som hände den natten. En ok film att kika på. Inte jättebra, men inte dålig heller.

Thelma & Louise

Har sett den för en herrans massa år sedan, men mindes inte den förrän jag började se den. Sådär glimtar av den. En bra film! Tyckte om den, rolig och action på samma gång, intressant slut, inget jag hade väntat mig faktiskt. Har man inte sett den bör man passa på när den finns att se. Har man sett den bör man passa på i alla fall!

Rescued by Ruby

En polis som vill bli hundförare inom polisen och börjar bli till ”åren” för att bli antagen. Får rådet att skaffa en hund själv, behöver ju inte vara en schäfer, så han adopterar Ruby, en bordercollimix som är missförstådd och har lämnats tillbaka till hundhemmet tror det var 8 gånger redan, och hotades av avlivning om det skulle ske en gång till. Ingen lätt match! Hunden påminner om hunden Beethoven i filmerna med samma namn. En bra och fin familjefilm. Kloka djur våra hundar. Riktigt SÅ kloka? Vettefasen…. Värd att vila ögonen på när man tröttnat på all action och kriminal och mord och hemskheter!

 

Jag har helt klart varit aktiv på filmfronten den senaste veckan! Så går det när jag har semester och har bestämt mig för att ta det riktigt lugnt och göra absolut ingenting viktigt alls, bara slappa och njuta av ledigheten utan krav. Jag bestämde ju mig att kika i kapp min ”Att Se” lista med filmer på Viaplay och det har jag gjort, en del i alla fall. Har en hel del filmer kvar och flertalet serier också, men det kommer, det kommer, i sinom tid! Kanske är detta år jag riktar mig mot film och serier istället för ljudböcker…. Det tyder nästan på det då jag inte lyssnat på en enda ännu. Youtube-videor om slädhundar har också varit intressant att titta på faktiskt, tex den om hur man mycket mycket enkelt och billigare än billigast bygger en ”släde” till hund, den om hur man lär ut slädhundskommandon och även den om hur ett par i Jokkmokk lever med sitt turistföretag bestående av 50 siberian huskysar. Och många fler. Hittar man en hittar man många! Mycket intressant att hamna i det där ”träsket” faktiskt.

 

Ska ha mens och humöret går upp och ner nu. Är riktigt känslig, ganska ovanligt för mig att vara så här känslig ändå. Har nära till tårar när jag ser något, men även nära till trötta och uppgivna känslor just nu. Känner mig väldigt ensam plötsligt. Det finns säkert de som skulle kunna säga att jag kan skylla mig själv och så är det kanske. Men samtidigt delar jag bara delvis den uppfattningen faktiskt. E hör inte av sig längre. Antar att han anser att jag ska göra det, att det är min förbannade skyldighet som mamma att höra av mig, han är ju ändå mitt BARN. Tidigare när jag gjorde det var han alltid upptagen och efter några gånger kände jag att bollen ligger hos honom nu. Han är vuxen. Är det vad han vill så får det väl vara så här, trots allt är det ändå hans tur att höra av sig, men jag gissar att han inte vill. Jag tvingar ingen. Han känner sig orättvist behandlad. Jag hoppas att han en dag kan se det ur andras ögon än färgade av min systers.

 

Jag känner mig ensam också för att jag inte träffar mamma. Har träffat henne en gång sedan tidig februari 2020 och det var i augusti 2020. Vi skulle nog kunna ordna att jag kom dit och hälsade på en dag, men hon är inte jättedriven på det själv, och jag själv, med allt i mitt liv, allt som rör sig i mitt huvud, så har jag inte alltid särskilt mycket ork över längre till att arrangera något. Det är så mycket väntetid med tågen och Vavilon låter ju när han åker tåg så det är en pina själva resan dit och hem, tar flera timmar alltså- två timmar per håll! Dessutom har min bror skaffat en hanhund som inte är riktigt hanhundsvänlig så jag antar att min hanhund inte längre är riktigt välkommen, min hanhund är inte lätt att stänga in eftersom han då låter en massa. Och lämna hemma med 4 timmars resa? Knappast.

Är ensam rent allmänt i livet. Jobbet och barnen, ja. I övrigt? Ingen som träffar mig, hör av sig till mig eller bryr sig längre. Och visst, jag ska ha mens och det är ju som bekant standard nästan att känna sig deppig, ledsen och hängig och att livet suger typ då, men det här har jag känt och tänkt på väldigt länge, även utan mens i bilden. Det är så här mitt liv ser ut. Jag har mitt jobb, ingen hobby eller fritidsintresse, och bara barnen, ingen familj eller vänner. Rent krasst så suger livet, det saknar fullständigt mening nu när barnen växer upp och blir vuxna, och jag kan inte ha ett eget liv eftersom jag är så handikappad som jag är. Jag tycker inte synd om mig själv, jag är inte deprimerad eller i ett djupt hål, det är bara fakta, så här det krasst är. Den krassa verkligheten som man brukar säga typ.

Vet inte vad jag ska göra åt det. Finns inget att göra åt antar jag. Orkar ändå inte, jobbet tar ut mig fullständigt, så efter jag jobbat är hjärnan ändå död och orkar inte fungera mer. Det finns ingen energi nog utöver jobbet mer.

Jag, som vanligtvis inte brukar äta en massa onyttigt som godis och chips, har denna vecka faktiskt gjort just det. Inget positivt alls. Har tidigare inte känt behov av det eller haft sug, men NU har det varit överjävligt på riktigt. Vet inte riktigt varför, men jag föll för det, vilket jag inte är det minsta stolt över alls. Jag har säkert gått upp några kg den här veckan istället för att gå ner några kg. Och jag är så trött på det! Kanske är det delvis det som bidragit, kampen har varit extra jobbig nu när allt känns meningslöst.

Varför har jag slösat tid och resurser och skattepengar på en operation på mig när allt ändå är meningslöst? Sist jag vägde mig, tror det är två eller tre veckor sedan, minns inte nu, så vägde jag 112 kg. Det innebär att det är 42 kg kvar till 70. 42! Jag har bara gått ner 28-nu har jag säkert gått upp lite igen och får ta tag i vikten igen…. Det känns hopplöst. Och 70 är inte ens normalviktig, det är fortfarande överviktig. Jag kommer fortfarande att beskrivas som fet av sjukvården, till min längd räknas ju 70 kg som fetma. Jag förstår inte hur jag ska nå 70 ens, och samtidigt förstår jag inte hur jag ska kunna acceptera och leva med en annan vikt än typ 45–50 som anses normal för min längd. Nej, dags för att ta tag i detta igen, känner jag. Om jag ens ska nå under 100 kg detta år så kan jag ju börja med att hålla mig till 100 gram (har slirat lite över det) och strunta i godis och sötsaker från typ nu. Det fungerade tidigare och borde fungera nu igen. Borde. Måste.

Har tagit Omeprazol tidigare regelbundet, men när jag tagit det fram till åter”besöket” (samtalet med läkare på mottagningen) så fick jag veta att jag inte ska ta dem efter dag 50, då hade det nog gått 65 eller 70 dagar, så jag slutade. Fick genast problem med halsbränna och sådant igen, inte alls särskilt kul måste jag säga, så jag började igen. Läkaren sa att om jag fick problem skulle jag börja igen, inget mer med det, men inget om hur länge jag skulle ta dem eller om jag inte skulle ta dem alltid eller så. Efter en tid slutade jag igen och det tog ännu en gång inte alls lång tid innan jag fick problem med en jävla halsbränna igen. Så jag började på nytt…

Plötsligt en dag på jobbet när jag skrev ett diktat dikterade läkaren att för att undvika problem med att halsbränna kommer åter ska patienten trappa ner användningen av Omeprazol enligt ett visst schema. Den informationen har ju inte jag alls fått från min läkare, så om det är så man ska göra för att undvika att få halsbränna gång på gång så är det ju bara att testa. Så det var vad jag gjorde förrförra veckan och förra veckan samt denna, och det fungerar onekligen väldigt bra! Denna vecka har jag tagit var tredje dag bara, en tablett istället för två, och jag har bara haft halsbränna en gång denna vecka och inte alls så mycket som tidigare. Glad att det fungerar! Men jag kunde ju ha fått informationen från rätt ställe så hade jag tagit Omeprazol i 50 dagar som bestämt istället för i nästan 6 månader! Viss skillnad!

Känns dock obehagligt och ovant att inte ta dem, som om jag skadar min mage på något vis, men jag försöker tänka att det gör jag ju inte egentligen, att ta dem skadar nog mer om det är varje dag. Läste faktiskt om dem någonstans att det inte alls är nyttigt att ta ”alltid”, så kanske är det därför det är satt en gräns på 50 dagar och inte resten av livet, även om det för mig låter mer logiskt.

I dag är det söndag och städdag som vanligt. Även om jag är ledig i morgon också eftersom det är en röd dag. Har redan städat det mesta, och har sista maskinen i tvättmaskinen nu. Hänger tvätten ute, grannarna hänger alltid sin i tvättstugan och torka med hjälp av fläktarna där, men det är ju sådant slöseri med el när vi har soligt och 14 grader varmt i dag. Slöseri de dagar det är regn och minusgrader också i och för sig, det finns tvättställningar och det torkar fint på ett dygn i lägenheten! Barnen använder också torkfläktarna, antar att det är lite grann för att de inte orkar bära upp den blöta tvätten och hänga den här först, men jag tycker verkligen inte att vi ska slösa så! Det behövs verkligen inte. Inte när det fungerar utmärkt på mitt vis, man kan till och med torka kläder utomhus i många minusgrader, det är kanske något man skulle fundera lite på ibland innan man är så snabb med att starta fläktar?! Det luktar dessutom gott med utetorkade kläder, och nu går det fortare än inne så helt klart att jag föredrar detta nu. Lite passande av det bara så att det torra kommer in och mer blöt tvätt kommer ut så att inget ligger och väntar blött. Tror det är ännu en sak som barnen tycker är så himla jobbigt, att det inte bara är att hänga en maskin och så är det klart sedan utan att man måste passa. Eftersom de får betalt för jobbet är det ju de som ska göra det också.

Som vanligt vet jag inte vad jag ska ha till middag i dag, men vi kommer väl på något sedan. Nu ska i alla fall jag äta mellanmål. Knäckemacka! Har börjat äta två istället för en, men får gå tillbaka till en nu. Ser redan fram emot nästa i kväll!