Jag har inte umgåtts med min ena syster på flera år, vi har träffats kort några gånger, sett varandra liksom, men mer än så har det inte blivit sedan jag flyttade till Skåne igen för mer sex år sedan. Jag vet inte vad som hände, men i och med att jag flyttade härifrån och var borta i två år bröts kontakten som vi hade och att ens hälsa på mig, det mest basic i att säga hej alltså, försvann och så har det varit sedan dess. Innan flytten kunde vi prata med varandra när vi sågs åtminstone. Jag har ingen aning om varför min syster inte ville hälsa längre, vad som faktiskt flög i henne, men hon hade sina problem. Det var pga de problemen jag för flera år tidigare bröt med henne och inte orkade med att ha en regelbunden kontakt och att umgås som systrar längre. Det var för slitigt att ena dagen anses vara goda vänner och ha en härlig kontakt och så nästa dag betedde hon sig som om jag gjort henne något ont och var pest och pina. Eter många år tog det slut helt enkelt.

Därför förvånade det mig i torsdags när jag fick veta att hon precis … dött. Inte blivit sjuk, gjort något dumt nu igen, betett sig märklig eller bara varit hon nu igen, utan just dött, av allt som kan hända. Chockade är nog rätt ord snarare. Och någon försvann från mig, en bit av mig, låter så klyschigt, men lik förbannat så väldigt sant. Märkligt så tydligt det kändes! Klart jag brydde mig om henne, det vi en gång hade, vi växte upp tillsammans, hade tonår och ung vuxenperiod ihop, jag träffade Sonny hos henne osv, men jag hade liksom tagit avstånd och trodde i min enfald att jag inte skulle ta det så hårt, hon fanns ju som det redan var inte i mitt liv så det skulle inte vara någon skillnad, tänkte jag. Jag hade fel, inser jag. Allt vi hade tidigare har gjort sig påmint förstås, allt det vi kunde haft och i framtiden, som jag hoppades på, har gjort sig påmint, att det aldrig kommer bli så nu. Nu är allting för sent. Det är sorgligt att man saknar kon när båset är tomt, men trots allt saknar jag inte den missbrukare hon var utan, jag saknar min roliga och fina syster som hon också har varit, tidigare, när hon mådde bättre. Jag saknar henne, och möjligheterna som fanns att hon skulle kunna komma ur drogerna och kunna komma på rätt köl igen. Hon blev inte ens 40 år så hon hade ju många år kvar, och mycket tid ännu!

Hon var min syster, trots allt, och jag hoppas att hon numera har det bättre och inte mår dåligt längre i alla fall. Jag själv har svårt för att ens tänka på vad jag känner, jag är alltid den som samlar ihop mig och fixar saker och ting, det praktiska, och på så vis slipper man ju fundera för mycket över vad man känner. Men jösses vad hårt det är att hon inte finns här längre. Hon finns inte längre en bit bort och ingen kommer att berätta för mig vad hon hittar på nu längre, lite koll på avstånd, lite veta att hon finns i alla fall, VAR hon finns och ATT jag kan nå henne om jag skulle vilja, om det skulle behövas. Ett vakande öga liksom. Så svårt och sorgligt att inse detta nu.

Vila i frid, sov i ro, Annika!

Vissa morgnar orkar jag inte ens gå upp. Jag ligger kvar i sängen och funderar på när jag ska göra det. Drar mig för att göra det. När jag ska jobba finns det en mening att gå upp, då ska jag ju jobba, men när jag bara är hemma känns det tråkigt att stiga upp på morgonen allt oftare. Vad är meningen? Vad ska jag gå upp ur sängen för att göra? Inte för att jobba, jag är ju ledig?

I dag kändes det tydligt så när jag vaknade. Jag låg kvar i en timme och vände mig, kunde inte sova, inte vila, men hade ingen lust att gå upp. Jobba, gå ut med hunden, lyssna på musik, se på film och lyssna på ljudböcker (som jag inte har gjort i år). Det är vad jag gör. Förutom att städa och laga mat osv. Städdag är det på söndag, jag orkar inte gå upp för att städa på andra dagar, är jag så desperat? Svar nej. Så jag låg kvar och väntade på en vilja att gå upp, som inte kom, så jag gick upp i alla fall, att bara ligga i sängen verkar ju lite depressivt.

Jag duschade och tänkte det var väl en god anledning som någon att komma ur sängen för. Sedan har jag gått igenom min lista på musik på surfplattan, det är lätt att fastna i samma spår alternativt att börja hoppa över lite för många låtar i sin spellista, och då är det dags att ta bort låtarna. Det var vad jag gjorde i dag. En annan dag, kanske i morgon, får jag se vad jag hittar mer i musikväg att lyssna på. Har bara 117 låtar kvar i min lista nu.  Vissa låtar försvinner aldrig därifrån förstås, så himlans ombytlig äro jag ändå inte.

Har även planterat mina tomatplantor i större krukor och ”möblerat om” lite på balkongen bland dem. Jag som inte skulle ha några plantor alls i år…  Får se hur det blir med dem i alla fall.

Har vilat, och nu kikat färdigt en film. Slarvat med maten och inte ätit som jag skulle. Tur det finns proteinbar, proteinshake och risifrutti, det är vad jag levt på de senaste tre dagarna. Dålig med näring och energi hjälper ju inte till i denna situation, men gode Gud, som om jag just nu orkar ens engagera mig i att bre en knäckemacka eller ens äta den….

Nu längtar jag till sängen igen, lär inte kunna sova visserligen, men det är snart natt och då har man ju rätt att ligga i sängen och den är trevlig att vara i åtminstone. Världen är lite för mycket för mig just nu så jag föredrar sängen. Inte ens jobbet i fredags var lockande egentligen.