Den 1 juli 2001 gifte jag och Sonny oss i Hallaröd kyrka. Tror tiden var 14. Ett märkligt bröllop som ändå utföll väl måste jag säga, så här i efterhand. Jag var 21 år gammal och Sonny var 22,5 år gammal. Väldigt unga. Jösses. Vad tiden går.

Vi valde 1 juli för att det var datumet vi träffades år 2000. Det var en fest hos Annika. Annikas pojkvän hade en vän, Sonny och de båda tyckte att jag och Sonny passade bra ihop. Ingen av oss hade träffat den andre och vi visste bara det som de andra berättat för oss om varandra. Jag hade inte höga förväntningar egentligen, jag och Annika hade aldrig samma syn på vad ”intressant kille” var, så jag antog att det skulle bli som vanligt, någon jag tyckte var högt ointressant både till sättet att vara och till utseendet. Nå, i ärlighetens namn är och har jag aldrig varit så pass ytlig att jag väljer någon efter utseende, men nog tänkte jag att någon som tatuerar hela kroppen, piercar sig precis överallt och färgar håret i olika färger kanske inte är riktigt vad som väcker mitt intresse precis. Det känns inte som om jag skulle ha mycket gemensamt med en sådan person.

När jag såg honom insåg jag vad de menade med att vi passade ihop. In kliver en blond kille med blå ögon- jag som trodde att min syster hade fattat att jag egentligen är såld på mörkhåriga med bruna ögon, allra helst asiater?! Håret var lite lockigt och smårufsigt, ögon lös osäkert och han visste inte riktigt var han skulle titta, men drogs envist att titta på mig. Han var stor, överviktig, men även stark, stadig, rejäl och även om han klätt upp sig såg han ut som den arbetaren han faktiskt var. Jag kunde absolut se varför han jobbade extra som väktare på olika ställen, ingen stor maffig kille, utan en helt vanlig, överviktig, men ändå stark person. Jag insåg ganska fort att han inte var akademiker, han arbetade ute. De hade berättat att han gått naturbrukslinje, var alltså ”bonne”, dräng till vardags på ett lantbruk. En helt vanlig person som inte behövde spela någon roll för att vara någon han inte var.

Fram tills den dagen trodde inte jag på kärlek vid första ögonkastet, men efter har jag trott på det, faktiskt. För det var så. Där var inga förväntningar, ingen dejt, eller liknande alls, bara att vi träffades på festen och pratade med varandra och så var det liksom kört för vår del. Det var vi. Vi rakt igenom. Rakt av. Det var så häftigt att vända sig om efter honom och titta, att följa honom med blicken osv, och vara säker på att i morgon kommer vi att träffas igen och ta upp där vi slutade, som om vi känt varandra alltid och inte alls nyss hade träffats.

Vi var unga, vårt äktenskap gick upp och ner och det som jag egentligen upplevde som jobbigast var hans lathet. Som yngsta barnet, sladdisen, i en stor familj med 4 syskon, och som bodde hemma innan vi flyttade ihop, lärde han sig aldrig att ta hand om sig själv, det var något han tog med sig när vi flyttade ihop. Och jag slog bakut. Som bott hemifrån från 17 års ålder och hade mina egna rutiner och mitt eget sätt. Och en stark ovilja att vara husmoder/hushållerska. Så det var vad våra gräl handlade om.

Annars passade vi bra ihop, hade roligt ihop och trivdes med att göra saker tillsammans. Både lata saker och att hitta på något kul.

Det är synd att det inte varade så länge. Frågan är om vi varit gifta ännu eller om vi tröttnat helt på varandra under årens gång. Man mognar ju, växer som personer. Det som var viktigt då är inte viktigt nu, det som inte var viktigt då är viktigt nu. Så det är vad jag undrar, när det är den här månaden. Årsdagen den 1 juli för vårt bröllop och årsdagen den 24 juli för hans dödsdag. Hade vi hållit ihop i resten av våra liv?

Jag för min del känner att det inte finns någon annan än honom ändå. Att jag kommer vara ensam resten av mitt liv, som någon slags väntan på honom tills den dag jag dör. Det var han som dog, men inte kärleken. Går den bara att stänga av för att det inte finns någon att rikta den till längre?

 Tycker den är så fin. Jag är inte rädd för att älska. Det gör jag ju redan.