Jag minns en gång som 17 åring att jag skrev en dikt. Det var inget ovanligt. Jag skrev mycket i den åldern. Dagbok. Dikter. Noveller. Brev. Den här dikten handlade om en ängel med långt blont hår och vita vingar. Tyvärr har jag tappat bort dikten nu, sparade i flera år, men den har försvunnit i någon flytt. Jag minns att jag visade den för någon som vid den tidpunkten i livet stod nära mig, och han påstod att jag inte skrivit den själv. Att jag ljög. Dikten var för bra för att vara skriven av mig. Den måste vara skriven av någon riktig författare/poet, inte en 17 åring fullproppad med känslor som behövde få pysa ut någonstans. Det var hemskt att höra. Min dikt var min! Och jag skrev den från djupet av min själ. Inte hjärtat ens utan själen.

 

I onsdags, på Annikas begravning tänkte jag på den här dikten. En ängel med långt blont här, blå ögon och vita vingar. Jag minns inte jättemycket mer, men den handlade om döden, den var skriven med mörka ord, med känsla och av någon som mött döden på något vis och känt sorg. Som själv velat dö pga det. Den var tung, fylld med sorg och känslor. Jag har tänkt på dikten vid flera tillfällen efter att jag skrev den, trots att jag numera inte ens minns den, jag minns känslan den är skriven av och med, vad den förmedlar. Och med tanke på livet Annika har levt och hur hon mådde i sina diagnoser, så tänker jag att även Annika har mött min ängel. Eller sin egen? Dödens ängel tror jag dikten hette.

 

Jag är glad att begravningen nu är överstökad. Överstökad är nog fel ord. Genomliden. Fel ord. Avklarad. Det har varit någon slags väntan på att det ska ske, att ... få ett avslut, kanske är vad jag söker. Tung väntan. Öppet sår. Får det läka nu?

 

Men så kom dagen i alla fall. Och med den en massa känslor. Många tankar. Om ensamhet. Vem som finns där för mig. Vem går på min begravning? Var var alla som Annika kände, hon kände ju så många liksom. Eller var hon ensam. Kände hon av det. Ville hon förändra det eller struntade hon i vilket? Vilket avtryck gör vi här på jorden egentligen, när vi går igenom livet, säg i 40 år som Annika och så kommer inte många på begravningen egentligen. Och jag själv som inte gick på Marie-Louises begravning, eftersom jag kände att jag inte ville inkränkta. Inte var välkommen. Inte varken ville bli sårad eller såra med min närvaro. Då tänkte jag inte som jag tänkte i dag, att man är ensam som person om få går på ens begravning. Då tänkte jag att jag inte ville skapa obehag, inte kände mig välkommen, inte ville vara föremål för någons hat på en begravning. Det kändes så opassande att sådana känslor hos någon en sådan dag, bara för att jag skulle gå. Jag har efteråt ångrat mig flera gånger på sätt och vis, men samtidigt inte ändå, jag hade mitt farväl liksom. Nu, när jag såg hur få vi var på Annikas begravning (ja vi var ju inte jättefå, men inte heller många ju), så tänkte jag på hur lite folk kan betyda för andra människor och huruvida man går på ens begravning eller ej kanske är lite av betydelse för hur viktig man har varit i någons liv? Tänk om jag sitter där en dag utan en enda människa på min begravning. Det vore just pricken över mitt liv, liksom.

 

Oavsett var den fin, som begravningar för det mesta ändå är. Respektfulla, sorgliga, fyllda av känslor osv.

Svår.

 

 Hon är 23 på bilden kom vi fram till, många år sedan, men det är en fin bild, tycker jag.

 

Nu ska jag försöka komma i säng kanske. Den här veckan har varit för jobbig för mig. Varken mat, sömn eller vätska har fungerat, Har haft konstant huvudvärk sedan i tisdag som bara dämpas lite men inte går över. Magen värker och jag är illamående från och till under dagarna. Tror inte jag skulle må dåligt av att sova, av ordentliga måltider och dricka rikligt. Så det är vad jag tänker börja med.

 

I måndags började veckan relativt lugnt med hemmajobb, i tisdags jobbade jag först (på plats som vanligt) och sedan var det rätt tuff gruppträff på synenheten, därefter sätta ihop blomsterdekroationer, onsdag begravning och därefter träffa familj och släkt, torsdag helt slut och orkade inget, kunde inte sova något på nätterna, hade sovit 2 timmar till torsdagen så försökte vila, men huvudvärken var hemsk och vägrade gå över, fredag (i dag eftersom jag inte gått och lagt mig även om det är lördag nu...) fyllde jag år, jobbade först, sedan psykologsamtal på synenheten, sedan kom några ur familjen och grattade mig. Och här sitter jag nu.

 

Och lyssnar på denna låten:

 

Faktiskt jättefin! Så pass att jag, trots huvudvärk har höjt volymen en hel del.... Nåja, går den inte bort med värktabletter kanske man kan "skrämma bort" den med lite volym. Eller så får jag betala med migrän i natt, men just nu skiter jag i vilket.

 

Denna är återkommande, förresten:

 

 

Jag föll första gången jag hörde den för alla tre bitarna där. Musik. Texten. Videon.

 

"You taught me the courage of stars before you left