2015
Så... nu återstår det bara några dagar av året 2015 och ett nytt står för dörren. Kanske läge att summera ihop året som varit? Egentligen har jag inte så mycket att summera ihop. Jag har mest varit arbetslös och inte haft så mycket att göra kana man säga. Tvärtom har jag varit mycket uttråkad detta året pga detta. Jag har däremot läst mina 12 böcker, nästan precis och det har varit nära att jagi nte klarade mitt nyårslöfte förra året. Som tur är så läste jag två tunna ungdomsböcker också och kom i kapp. Ska läsa en tredje också innan detta året gått till enda helt.
De här böckerna har jag läst:
*Edward Finnigans upprättelse, av Roslund och Hellström
*Flickan under gata, av Roslund och Hellström
*Det lilla huset i stora skogen, av Laura Ingalls Wilder
*Gården, av Simon Beckett
*Vild, av Cheryl Strayed
*Den osynlige, av Patricia Cornwell
*Gatukatten Bob, av James Bowen
*Mitt liv med bob, av James Bowen
*Min vän Flicka, av Mary O'Hara
*Bön för Tjernobyl- en krönika över framtiden, av Svetlana Aleksijevitj
*Vildhästen, av Jan e Ayres
*Tillbaka till vildhästarnas ö, av Jane Ayres
Så, det var 12 böcker jag läst, och jag ska ha kvar löftet till nästa år. Och jag mååååååååååååste hålla det förstås. Det var svårt från och till när jag tappade läslusten, så därför fick jag fuska lite med ungdomsböckerna. Ska jag verkligen behöva göra det nästa år?? Tycker inte det!
I jul åkte jag och barnen ner till mamma och mina syskon i Skåne. Det var en trevlig jul och kul att träffa alla igen, vem vet när det kommer att ske nästa gång. Familjen har ju utökats med två flickor, mina syskon barn, Hennah som är född i september och Engla som är född i november.
Två jättesöta töser!
Hennah:
Engla:
Så det är ju vad jag gjorde när jag träffade mina systrar, bar på bebisar. Jag måste ju erkänna att jag blev lite sugen på bebis igen när jag höll dem, märklig känsla, jag som är så säker på att jag inte vill ha fler barn och dessutom har jag ingen att få dem med. Tänk att hjärnan kan känna en sak och hjärtat en annan. Fast jagm åste erkänna att det är skönt att mina barn är strörre nu! Min bebistid är liksom helt över och jag slipper den sortens oro för barnen man hade då, slipper störd nattsömn, slipper bajsblöjor osv, tänk det finns fördelar med att inte vara småbarnsmamma längre, snart är jag bara tonårsmamma, Elin blev ju 9 år den 5 december. Så bara några år till.
När jag var i Skåne passade jag även på att gå på bio med Karoline, vi såg filmen Spionernas bro, tror jag den hette, den var rätt bra trots att den var lite långsam i starten. Och det var som alltid jättekul att träffa Karoline igen! I dagä r det faktiskt två år sedan vi såg 12 year a slave, insåg jag. Jag undrar om vi sett någon film efter den, men det tror jag inte vi hann innan jag flyttade.
Vad som mer hänt i år? Ja jag vet nog inte. Grannhuset brann ju. Av 27 lägenheter så är det bara ett par av dem, kanske 4-5 allt som allt i hela byggnaden som faktiskt används nu, de andra står tomma och renoveras lite. Ett halvår har gått sedan branden och fler borde ha fått flytta in, men något verkar visst ta lite tid. Trist för bostadsrättsägarna tycker jag, de bor ju på andra ställen just nu.
I övrigt, nej inget händer här, allt går sin gilla gång. Jag har varit på några arbetsintervjuer, som inte lett till något, förutom en i somras som ledde till en provdag men där jag sedan inte fick jobba vidare eftersom jag ansågs för långsam då jag inte hörde vad läkarna sa i diktaten eftersom man inte kunde ksruva upp volymen.... och så nu den senaste som visst ledde till något men som antagligen leder till baka till ruta 0 igen lika fort.
Det har varit riktigt, riktigt tungt att vara arbetslös det här året. Självkänslan och självförtroendet har fått sig en rejäl törn av det, och det är riktigt deprimerande att inte ha något jobb. Hur orkar folk med ett sådant här liv? Jag gör inte det, inte utan att må dåligt pga det. Socialt är det en katastrof. ju mindre folk jag träffar, desto mindre vill jag umgås med folk. Jag vill inte gå ut, inte träffa någon, ens i tvättstugan. Jag vill inte gå till affären och avskyr tanken på att behöva gå till större människosamlingar. Tex har det inte varit lätt att ta mig till AF alla gånger, det är så många människor och på mötena tas mina problem upp, men jag tycker inte jag fått någon vidare hjälp ännu. Sjukvården har inte visat sig från den goda sidan detta året och jag har väntat och väntat på tider som aldrig kom och pga det är det svårt för AF att göra något. Vilket jävla mög allt är!
Jag hoppas att 2016 blir bättre än så här. Jag hoppas inte att det blir värre, för det gör jag mig inte förtjänt av , tycker jag. Eller gör jag?
