Ibland tänker jag att jag vill flytta till Australien. Till det vilda Australien, bushen, inte någon storstad, speciellt inte Sydney eller Melbourne, där hittar man ju människor av alla de slag och kulturer från världens alla hörn. Jag har inget emot världens alla kulturer och det vore underbart att få uppleva dem, det är inte det! Men just när jag tänker på Australien så vill jag inte träffa på japaner, britter, amerikaner, italienare, greker, svenskar osv, utan… Tja, jag vill uppleva Australien. Kulturen. Människorna. Spindlarna, Ödlorna. Koalorna. Krokodilerna. Inte ormarna, de slipper jag mer än gärna. Inga ormar i mitt drömmars Australien. De är inte välkomna där. Där lever vanligtvis en av världens giftigaste ormar, men jag skulle uppskatta om jag inte såg en endaste jävla ormjävel om jag en dag mot förmodan får chansen att sätta min fot i det landet. Inte en orm så långt ögat kan se, och, märk väl gott folk, inte mitt öga, utan den med bäst syn, den personens öga. Hade det varit mitt öga hade jag varit körd….

  Nåväl, tills jag någon gång får sätta min fot i favoritlandet utan ormar, så passar jag på att titta på filmer och serier jag kommer över med Australientema. Just nu är det ”Familjen Rafter” på Viaplay. En serie med några år på nacken, men fin och söt serie om en helt vanlig familj i landet Perfekt, en familj som kämpar med allt det där familjer brukar kämpa med. Låter urtråkigt. Men är skönt att titta på mellan zombisar som äter människor i The Last of Us och The Walking Dead, mördare som mördar folk på grymt vis i Svenska fall, och bränder i Chicago Fire. Lite sådär gullefjunigt mysigt och rart, helt normalt, men något som jag aldrig upplevt i min familj. Tyvärr får man inte se så mycket av naturen, det är ju dessutom Sydney, men man får höra en och annan kookaburra och då njuter mina öron lite extra av ljudet som är så klassiskt Australien! Och dialekten förstås.

 På tal om ”Familjen Rafter” så har de senaste avsnitten varit lite sorgliga. Pappan, Ted, som även är morfar i huset, blir allt mer dement och nu i senaste avsnittet flyttade han till ett boende för äldre där han blir omhändertagen eftersom han blir allt jobbigare för familjen att ta hand om samtidigt som de har liv, jobb, barn och familj att sköta. Man får följa hans resa från att vara en väldigt bestämd och kapabel äldre herre som har svårt för att acceptera att gå i pension när han har mycket kvar att ge till att faktiskt bli dement och inte klara av sig själv riktigt, hur det sliter, inte bara på honom själv utan även på hans nära och kära. Det måste verkligen vara tufft att glömma så många saker i livet så att man inte kan ta hand om sig själv, samtidigt som man vill vara självständig, man är ju väldigt vuxen, inte vill vara en börda, och för familjen att inse att den personen man älskar så väldigt mycket faktiskt försvinner allt mer. Känslosamt att se.

Här är en kookaburra dock:

 Och på tal om ljud och fåglar, så har jag äntligen fått höra fiskmåsar igen. Alltså här, i Nyköping. När jag flyttade hit hördes de inte, antar att de övervintrar någon annanstans, men nu har de kommit hit igen, hörs allt oftare. Det är ju en kuststad så fiskmåsar är ett måste, även om jag vet att de är avskydda av så många. Inte av mig, jag gillar dem, vackra fåglar, mysigt läte. Inte ens några års arbete i Malmö lät mig avskräckas av lätet. Jag antar man vänjer sig om man är lite mer tolerant mot dem, eller så vänjer man sig aldrig, om man är väldigt intolerant mot de stackarna. Jag är en tolerant jävel, i alla fall när det kommer till fiskmåsar. Så äntligen alltså, jag log inombords när jag hörde dem, och Vavilon, som inte hört sådana fåglar tidigare, blev tvärtemot mycket fundersam över det märkliga ljud som hörs från himlen och några fåglar. Rent onormalt i hans öron. Han reagerar med förvåning varje gång han hör dem, ser jättekul ut faktiskt. Men antar att han vänjer sig han med. Det går nog fort.

 Jag hoppades faktiskt att jag skulle få höra dem här där jag bor, så att jag inte skulle bo för långt bort från vattnet, men det gör jag visst inte! Eller ja, inte långt alls från vattnet, det är faktiskt lite kul, att gå dit och spana ut över det. Det är riktigt vackert! Och man hör ett rikt fågelliv där när man står där och tittar på kvällen. Jag är inte bra på fågelnamn, eller ja, jag är helt ärligt riktigt usel. Jag har dock hört flera olika fåglar nu, ljuv musik för öronen när jag hörde en hackspett. Fast den hörde jag ju när jag gick igenom ett skogsparti, inte när jag kikat över vattnet på kvällarna. Där här jag fiskmåsar och gäss, tror andra fåglar också. Och så runt om i buskar och träd hörs andra små fåglar kvittra och ha sig. Men just hackspetten gjorde mig glad! Vavilon tvärstannade och såg sig omkring-”Vem i all sin dar hamrar i träden??”

  Nu väntar vi bara på resten av våren också, och all snö som ska smälta undan. Det är fortfarande minusgrader på natten, men är i alla fall plus på dagen och solsken så det tar rätt bra på snön som tur är, det är i stort sett borta nu faktiskt. Är trött på snö nu och vill ha vår. Vår och lite varmare och så att jag kan gå i skogen med  Vavilon. Vill inte gå på klippor och bergsknallar med hunden när det är is och snö jag kan dratta på röven på, känns som ett recept på hur man bryter saker i kroppen, viktiga saker man behöver ha när man går ut med hunden inte minst, jobbar också dessutom. Sol och värme och vår, tack. Har börjat fundera en del på ormar ändå. Insåg faktiskt att det finns en hel del sådana här. De funderingarna kom efter att någon la upp en bild på ormar i en Facebookgrupp där man skrev att de vaknat nu, och att det kallas ”ormgrop”. Så äckligt med en hel hög med ormar som gör fler äckliga ormar! Som jag och Vavilon kan råka på när vi är ute på våra strapatser om dagarna. Känns obehagligt faktiskt. Vad gör jag om han blir biten av en orm? De är ju giftiga! Jag skulle dö om jag såg en och Vavilon skulle nog gå fram till den och kolla vad det är minst i alla fall, kanske till och med döda den, det är ju ett litet djur och han är ju lite väl jaktsugen av sig. Eller så blir han rädd och håller avstånd, jag hoppas på det, på att han har instinkter naturligt att ormar är farliga varelser som man ska hålla avstånd till. Men jag vet inte, han är inte alltid så himlans smart. Gräsligt nyfiken också! Värre än min mamma!

  Tror han blev rädd för en katt en dag. Han skäller på katter och ska alltid efter dem när vi ser dem ute, men den här satt mellan två bilar på en uppfart när vi kom på trottoaren framför och den blev inte rädd för honom, bara satt där, tror han blev rädd för att den inte blev rädd utan brydde sig inte ett dyft om honom så han gick tillbaka mot mig och tittade istället långt mot den medan vi gick förbi, helt klart rädd. Äntligen tänkte jag. Men visst, tror han blev rejält skrämd den gången han gick lugnt förbi ett buskage och en katt i buskaget fräste och reste ragg åt honom, han hoppade högt och skällde, men nu sedan dess kollar han alltid om där är en katt där. Det är det ju inte, men han kollar ändå ytterst noggrant varje gång vi går förbi den trädgården numera. Det kan ju vara en katt som skräms igen, och då är det bäst att vara förberedd på det kanske. Tror det var samma katt som helt sonika promenerade förbi honom några meter framför nosen bara, helt lugnt och sansat. Han stirrade och gnällde lite och såg sig omkring efter den, men var förvånansvärt lugn och höll sig hos mig. Han har kanske äntligen drabbats av kattrespekt?! Vore inte alls fel.

  Han har haft en period av att inte vilja äta och bete sig stört ute, skäller på allt som rör sig, drar, slänger sig i kopplet osv. Jag har känt mig uppgiven över situationen. Nu har han lugnat ner sig igen. Började ana att det nog var löptik, med tanke på matvägran och gå runt och gnälla inne och bara konstant vilja vara ute. Inte nöjd med något annat än gå ut och då ha nosen i marken och slicka på utvalda ställen. I samma veva fick jag höra av hyresvärden att han ylat när jag lämnade honom ensam. Detta gjorde mig mycket olycklig. Jag kan inte ha en hund som ylar när han är ensam, han brukar inte heller yla när han är ensam. Det är en ras som låter mer än andra kan man säga, men överlag skäller och ylar han inte mer än andra. Han skäller inte när han hör folk utanför utan bara när han hör någon ringa på dörren tex. När jag köpte honom gnällde han när jag lämnade honom ensam, skällde något lite, men mest var det ordentligt gnäll. Det löste vi genom att stänga in honom i ett rum istället för hela lägenheten och att ge honom märgben. Han rörde inte leksaker, hundgodis, hundkex eller hundben, men just märgben och sedan också benen fyllda med blötmat stoppat i frysen höll honom sysselsatt och tyst hela tiden. Så han är vanligtvis förvånansvärt tyst. Har alltid varit mycket nöjd med just det här att han inte är skällig osv. I och med att han inte fick vara kvar på dagiset (de fick ont i huvudet av att han skällde, han gjorde det där pga att han var stressad av hela situationen, glad över alla kompisarna osv) så var detta en utmärkt lösning istället.

 Nu verkade det alltså som att han ylade när jag inte var hemma. Jag hade vid samtalet med hyresvärden bara lämnat honom ensam vid fem tillfällen på över en månad (2x50 minuter, 1 timme, 2 timmar och tre timmar) och inga längre stunder alls. Jag började spela in honom och stängde in honom i ena rummet + tillgång till klädkammaren där jag ju har min säng, med fördragna gardiner och musik på så att han inte skulle störas utan höra ljud hela tiden. Vid en av tillfällena jag var borta höll han låda en halvtimme med gnäll och yl, störande yl var dock totalt 6,5 minuter egentligen (jag räknade ut det) resten var gnäll. De andra gångerna jag lämnat honom har han varit tyst. Ja, förutom en gång när han sov och låg och drömde och pep, men det är han nog ursäktad för gissar jag 😉. Nu verkar han ha kommit till ro på riktigt dock, går in och lägger sig bredvid min säng i klädkammaren själv dagtid när han vill vara ifred, och jag gissar att han även gör det när han är ensam hemma. Han är numera alldeles ”sovevarm” när jag kommer hem igen, så som han alltid var tidigare så han sover ju när jag inte är hemma. Men kul ändå att jag blir av med honom ibland och letar, bara för att hitta honom bredvid eller i min säng. Han gillar nog det lilla mysiga där!

  Har lyssnat på två ljudböcker den senaste tiden. Blir tre i år med andra ord. En med Tess Geritsen som författare, "Lyssna på mig", min favoritförfattare alltså, hon är otrolig på att skriva, blir aldrig gammalt och dåligt! Så hennes senaste om rättsläkaren Maura Isles och polisen Jane Rizzoli slukade jag på knappa två dagar. Sedan blev det en med Sofie Sarenbrants namn på verket. Om polisen Emma Sköld. Alltså, de blir bara värre och värre måste jag säga. Det var Tess 11 bok i serien om polisen och rättsläkaren och de håller fortfarande hög kvalitet, men Sofie Sarenbrants böcker om Emma Sköld är... ja, jobbiga, och det var bok numemr 8 i högen. Emma är bäst. Den bästa polisen, den snyggaste kvinnan, den bästa vännen, bäst, snyggast och hennes familj står alltid i rampljuset. Hennes syster däremot är svartsjuk skvallrig, pissdryg, lägger sig ständigt i och är så satans gnällig att hälften vore nog, och en riktig .... fördomarna om stockholmare kan ju sägas cementeras lite av Sofies beskrivningar om karaktärerna i böckerna. Jisses vad jag hade tröttnat på människorna om de varit riktiga och funnits i min närhet alltså. Intressant att männen i hennes böcker faktiskt är trevligare beskrivna än kvinnorna...

Började dock på ytterligare en Sarenbrantabok.... Hade börjat på en Giles Blunt men insåg att jag har lyssnat elelr läst den för några år sedan så jag slutade lyssna. Får leta upp någon annan bok och se om jag hittar någon. Vet inte vad jag ska lyssna på.Blir tokig, vill ju lyssna på något och har ett nyårslöfte att infria i år.

 Nu får jag äta igen, och sedan kravla till kojs kanske. Jobbiga nätter, vaknar så många gånger, alldeles för rastlös för att kunna sova på något vis.Det är som det brukar, men gör det ju inte roligare för det. Avskyr att inte kunna sova.