Nej, jag ska inte klaga på värmen. Jag ska inte klaga på värmen. Jag ska inte hata värmen. Varför skulle jag göra det? Vi har ju sommar nu, det är väl bra? Det regnar inte bara som det brukar göra och det är väl bra? I Skåne brukar det mest regna på sommaren, tycker jag. Det regnade inte på halva dagen på midsommarafton ens! Helt otroligt, annars brukar ju HELA midsommaraftonen regna helt och fullständigt bort, men icke i år, då regnade det lite på kvällen bara! För regna var det tvunget att göra lite grann i alla fall, bara för att det var midsommarafton liksom. Inget regn att tala om dock, lite småspill från luften var det.

I Sörmland tyckte jag sommaren var bättre än den är i Skåne, det regnade inte allls lika mycket. Å andra sidan var väl rätt mycket bättre där än i Skåne om man frågar mig, så kanske ska man göra bäst i att inte fråga mig och göra bäst i att inte jämföra de två landskapen? Bättre somrar med stabilare väder, inte varmare men stabilare. Bättre vintrar, utan regn, fast med snö och kyla som fanns kvar i mer än en dag i sträck. Det var liksom kallt som det ska vara, inte som här där det bara regnar och regnar och regnar och regnar... fan, jag har hakat upp mig, eller nej, vänta, det är ju sanning! Finare natur, enligt mig då. I Sörmland då alltså, för en som vuxit upp i platta Skåne, så är skogarna och stenarna i Sörmland som guld och himmelriket på jorden. Vackert. Och kom nu inte och säg att Skåne inte är bara är platt, att Skåne också har kullar, att Skåne också har skog, att Skåne också har stenar. Det är sant, men på samma gång så går det inte att jämföra alls! JA, Skåne har också allt det där, men inte i samma mängd, storlek eller typ! Herregud, den som säger så har nog inte varit utanför Skånes gränser, eller så är vederbörande gräsligt blind. Eller så har personen inte lärt sig uppskatta vacker natur helt enkelt.

 

Jag älskar Sörmland. Jag saknar Sörmland. Det saknas en bit av mig just nu. Hur får man tillbaka den utan Sörmland? Jag sa redan som väldigt liten att jag skulle flytta från Skåne, så jag antar att det har varit mitt mål i livet. Nu är jag här igen, så vad är meningen med det? Det tåls att fundera på varför jag är här nu igen? Vad gör jag här? Och för hur länge? Det är frågan, är det bara tillfälligt det här?

 

Det har varit en intressant månad som snart går mot sitt slut. Eller som snart är slut. Min första månad som anställd på riktigt och min första lön utbetalas i morgon. Varför utbetalning den 27, dumt datum kan jag tycka, men vissa har ju det. Det har varit intressanta dagar på jobbet. Det har ju varit samma som tidigare, men jag har jobbat förmiddag och med ny inställning på hörapparaterna och med avsaknad av kollega på rummet så har det varit mycket ensamarbete. Skönt på ett sätt och tråkigt på ett annat. Lugnt och tyst, men ack vad osocialt. Skönt med sällskap ju! Någon att prata med.

Inställningen hoppas jag mycket på, men jag har upptäckt att jag ändå får mycket huvudvärk av diktatskrivning och det är oroväckande och tråkigt. Det är inte bra alls. Vad är det som ger mig sådan värk? Jag kom på att om jag skriver diktat alla timmarna så får jag ont i huvudet, om jag dokumentbevakar tex så får jag inte så ont. Så jag beslutade mig för att testa att dela det så hälften av timmarna la jag på att skriva och hälften gick till annat, men då fick jag ändå ont fast då istället varje dag och då ökade min konsumtion av värktabletter istället så jag behövde ta värktabletter varje dag istället för bara de dagarna när jag skrev. När jag skrev och tog bara de dagarna blev värken mer migrän och jag fick ta fler doser istället. Så egentligen, vad jag har gjort är att jag spridit ut doserna till varje dag och diktaten likaså. Jag har inte löst något egentligen, trots att jag ville det. Men jag hör bättre med den nya inställningen, men värken är kvar. Varför är det så här? Borde jag inte ha mindre värk? Jag är så rädd att skriva fel också, så jag skriver dessutom fel! Små bagateller bara, som att glömma stor bokstav ibland. Eller som ett ord där jag tyckte det skulle vara "lätt" när ordet skulle vara "bättre". Ibland känner jag inte för att skriva för jag är rädd att det ska bli fel. Jag gillar inte den känslan, för jag vill jau skriva egentligen, det var ju poängen med utbildningen. Det var mitt mål typ. Hur kommer jag tillrätta med det här? Jag känner mig så misslyckad.

 

Jag vill vara som andra och lyckas på jobbet precis som dem. Klara av det som de också gör. Inte vara begränsad av något. Det gör mig arg och besviken att jag är begränsad.