Jag undrar var vintern är. Visst kan jag längta lite efter våren nu när jag hör vårfåglarna och ser blommorna som kommer upp, solen som lyser så fint gör ju allt så härligt också. Men vintern missades och jag saknar den! Jag gillar vinter och snö och kyla! Den där kylan som får näsan att svida lite, den kyliga luften som kyler hela vägen in i kroppen och den klara känslan allt ger när solen skiner på gnistrande snö i en mängd minusgrader där varje steg hörs knarrande när man går. Älskar det! Saknar det! Saknar snöbollskriget med Ayla som jag hade så fort det kom snö! Hon var så häftig att ha krig med, fångade bollarna och skällde på mig tills jag kastade fler och så gick hon till anfall och "bet" mig! Hon busade och lekte inte med sig själv med hundleksaker och så utan föredrog att busa med mig med brottning och liknande och det var kul i snö att bli nerknuffad och sedan slänga snö på henne medan hon skällde och studsade på mig! Hennes teknik var ju inte att vara jättehårdhänt direkt utan hon nöp med tänderna, kunde göra ont som tusan och det var precis som om hon visste det! Man löd henne då!

 

Saknar vinter. Saknar snö. Saknar Ayla!

 

Nu har jag väntat i evigheter på att Arbetsförmedlingen ska komma till skott med min anställning och nu är den äntligen på gång känns det som. Var ju på intervju den 9 januari och fick veta att jag kunde börja redan den 16 januari, men tyvärr hann inte Arbetsförmedlingen bli klar till dess. Vad exakt de skulle fixa med som skulle behöva ta tre veckor vet jag inte, men för en vecka sedan var jag på möte med en person där som fyllde i papper om anpassningar och funktionsnedsättningar som jag har. I måndags var jag sedan på möte med Arbetsförmedlingen och cheferna för nya jobbet och gick igenom allt med lönebidraget. Om jag förstått proceduren rätt nu så är det hos beslutsenheten det nu ligger och väntar på beslut. Eller bör vara.

 

Jobbiga möten. Hade inte riktigt väntat mig att det skulle kännas så nedslående som det gjorde. Det var svårt att förklara vad för nedsättningar jag har och hur exakt de påverkar mig i arbetet utan att känna att jag är totalt värdelös, vem fanken vill känna sig värdelös? Personen jag pratade med förstod inte heller riktigt när jag förklarade och då kändes det ännu jobbigare. Framför allt när det diskuterades om min epilepsi, som jag inte gärna berättar om. Diskriminering är liksom en verklig sak, som man tydligen, så länge man inte själv utsätts för det, har svårt att förstå att det sker. Jag vill inte att det sker mig, men till och med jag möter fördomar och dåliga kommentarer angående både epilepsi och migrän. Okunnighet ligger bakom, men också dumhet. Det är verkligen inte kul att mötas av folk som inte ens förstår vad det handlar om, varför jag inte vill prata om dem eller ens att folk egentligen ska veta.

 

Att det sedan skulle kännas så svårt att bli reducerad till antal timmar när det skulle räknas ut hur mycket hjälp jag behöver, var jag inte heller beredd på. Det förvånade mig verkligen, men det kändes hemskt att hanteras på det viset! Kan nog inte hantera det där med funktionsnedsättningar så bra ännu. Kommer jag någonsin? Ibland undrar jag det. Ibland känns det som om jag har tagit mig upp och kan se på det på ett nyktert sätt, men så händer något och jag snubblar ner i ett hål igen och känner att allt är verkligen nattsvart och jag är en otroligt dålig människa som inte är som andra och kan göra allt det jag vill, hur jag än försöker liksom. Där emellan kan det gå en tid då jag tror att allt är lugnt och jag känner att "nu fungerar de här strategierna". Fast det verkar bara vara fram till jag stöter på gupp på vägen och inser att mina strategier är ganska ömtåliga egentligen.

 

Preliminärt är det start på nya jobbet den 17 februari. Jag tror inte på det riktigt, har inte orkat lägga ner någon hopp på det, bättre att ta det när det verkligen kommer. Det sker när det sker och jag är förhoppningsvis redo när det blir dags.

 

Har försökt fixa lite nu ändå medan jag ändå går arbetslös, tex har jag varit på ett besök hos min öronläkare. Det gav mig inte mycket. Jag visste ju redan att jag har vätska i öronen och jag vill ju ha rör, så jag fick det bekräftat... och han tyckte att jag ska säga till Audionova att jag vill göra ett hörseltest eftersom han tycker att det behövs för att han ska kunna avgöra vad som är mest skadat på min hörsel. Jag kom fram till efteråt att jag tar en kopia på mitt senaste audiogram från mars 2017 och skickar honom, ber om en remiss till öronoperation i narkos samt nytt recept på Rinexin, så att öroninflammation fortsatt hålls borta och att locken inte heller dyker upp stup i kvarten. Förr tog Rinexin bort vätskan, men numera gör den inte det, men den håller locket borta, utan Rinexin får jag rätt fort lock för öronen i förkylningstider. Så det är viktig medicin för att kunna använda mina öron, tex i jobbet.

 

Fick även en dag ett samtal av astmasköterskan på vårdcentralen. Hon undrade när jag kunde komma för ny spriometri samt undrade hur medicinen fungerade. Tycker den fungerar bra, hostan är i stort sett borta. Blev ju lite värre nu efter förkylningen igen, men är på god väg bort helt igen, så det är som det ska. Det är ju positivt att det är åt det hållet ju! Blev inbokad dagen efter, alltså i torsdags redan, på spriometri. Den var helt normal och allt är som det ska!  Blir kallad igen om ett år, och så sa hon att hon ska säga till läkaren att skriva ut både årsrecept på Giona och Buventol! Låter ju bra, så slipepr jag bekymra mig om det! Bra när det fungerar!

 

Och sist men absolut inte minst så har Eric hunnit fylla 18 år i veckan som gick. Helt otroligt att ha en 18 åring hemma! Han själv känner att det är rätt kul att vara just 18, man anses ju tekniskt sett som vuxen då, men tja, för mig blir han ju nog aldrig det, alltid mitt barn. Jag minns som i går när han plockade bort ribborna från sin säng stup i kvarten så att han trillade ner på golvet.... en loftsäng. Han har alltid gjort det, sedan låg ålder, ribbor i sängen var nog jävulens påfund, men allvarligt, en loftsäng?! Men tja, det gick det också! Nu, däremot, gör han inte sådana saker längre!

Firades inte med buller och brak eftersom han inte gillar det. Men det tar nog ett tag för oss båda att vänja oss vid att han är 18 år. Vuxen, men ändå inte. Stor, men liten. Det är en jobbig ålder, man är myndig, får köpa öl och cigaretter i affären och rösta, men inte gå på Systemet och köpa en öl där. Lite dubbelt känns den åldern. Man har mer att säga till om, men ändå så heter det att man inte får göra som man vill utan "bor du under mitt tak är det mina regler som gäller" som min mamma sa, och som jag hör andra säga. Och samma säger jag, så länge man bor hemma gäller reglerna jag sätter. Det är ju en självklarhet eftersom inget av det är några konstigheter, men för den som just fyllt 18 måste det kännas lite jobbigt att i vissa situationer vara just vuxen och i andra inte vuxen nog!

 

Nåväl, nu ska jag se något avsnitt av Wallander och måla lite i min målarbok innan jag lägger mig. Är riktigt trött faktiskt. Det har varit en jobbig vecka, även om jag inte precis har haft fullt upp. Känslomässigt har det varit massor dock.