Sitter och fryser lite. Det är inte så varmt längre. Den här hösten är en kylig grej numera. Faktum är att den är så kylig och frostig av sig att det snöade i Höör också i går, förutom på flera andra ställen i Sverige. Vintern 2018/2019 första snö så givetvis låg det ju inte kvar någon nämnvärd tid förstås. Snabbt som attan kom solen fram och andades lite varma strålar över det vita täcket som fanns på gräs och hustak, och så var det slaget avgjort i nästan ett nafs. Men, inte att sticka under stol med att det är förjävla tidigt med snö nu kan jag tycka. Kallt. Fryser. Gnäller och beklagar mig. Missnöjd på grund av kylan. Önskar jag hade en kamin att värma mig vid, som förr, underbart, så underbart! Jag hämtar kofta och innetofflor innan jag fortsätter!

 

Trött, ont i magen och på tvärilsket humör är annars vad jag också är nuförtiden. Medicinbyte är inte min grej, det är då rakt inte något som min kropp och knopp tycker är något ok att genomgå! Det måste ju göras, mitt logiska tänkande är det ju inget fel på, även jag förstår ju det ovettiga med att fortsätta ta en medicin som eventuellt kan göra mig blind, men för jösses namn, jag HATAR ATT BÖRJA OCH SLUTA MED MEDICINER! Min kropp är sur och arg på allt och jag finner liksom ingen direkt anledning att vara sur och arg, men nog fasen anser kropp och knopp att det finns (säkert) 312345 anledningar att brusa upp för, sura för, vara arg för, irritera sig på, ilskna till för osv. Jag tänker att "nu ska jag lugna mig, lugn och fin" och så är det som en Djävul säger till mig "FUCK YOU, VAR ARG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" och jag försöker verkligen att inte vara arg, men det går inte alltid så bra att inte vara arg när jag egentligen är arg. Hur många gånger kan man räkna till 10 när man egentligen vet att det är värdelöst och inte det minsta hjälper utan snarare triggar ilskan mer- för att det inte hjälper mer?

Jag är arg för att jag är arg.

Jag är arg för att jag inte kan hålla mig lugn.

Jag är arg för att allt triggar mig att vara arg.

Jag är arg för att jag inte kan behärska mig.

Jag är arg för att kroppen tror sig bestämma vilket humör jag ska ha, när jag har bestämt att "Nu ska jag INTE vara arg".

 

Och varför ont i magen? Så jobbigt. Jag lovar, man blir inte direkt sugen på att äta när man går omkring dagarna i ända med ont i magen, men om jag inte äter så får jag mer ont på grund av hungern och magen kurrar något förfärligt- jag har testat. Alltså måste jag äta trots att jag har ont, trots att jag inta är sugen och inte alls känner för att stoppa i en massa mat i magen som kan få den att göra ännnu mera ont. En ond cirkel. Dag ut och dag in. Jag hoppas att det går över snart. Jag kanske får köpa Proviva och se om den vill lugna sig lite grann? Jävla tabletter som inte vill låta min mage vara i fred! Vad hände med lös i magen som fru doktor sa man kunde bli? Nepp, inget ännu, men magsmärtor, DET bjuder tabletterna på istället!

 

Och trötthet. Gud, giv mig ro! Och sömn. För en gångs skull har han väl hört mina böner om att få sova antar jag. Så jag sover nu på nätterna, förutom när jag vaknar och ska upp och pinka förstås.... Men dagtid då, tablettjävlar, sluta gör mig trött då! Jag gäspar mig igenom dagarna, jag har till och med nästan nickat till på jobbet i dag, jag BLUNDADE bara!!! Men blundade lite för länge och kände hur jag var på väg att somna, tvångsöppning av ögonen och så fick jag börja göra något annat för det var svårt varje gång jag blundade, ögonen ville förbli stängda. Och jag har ändå sovit hela nätterna nu i flera dagar, sedan jag började med medicinen, den är värsta sömnmedlet ju.

 

Huvudvärk har jag också dagligen. Vet inte om det beror på tabletterna eller på annat, vad nu det skulle vara Jag hoppas det blir bättre i alla fall, även den biten, vill inte ha det så här i alla fall. Känns inte alls kul att inte må bra. Värst känns dock humöret, tror jag. Minns när jag började med Lamotrigin och sedan slutade med den också och det var jobbigt. Hade ett fasligt humör då också. Det var fruktansvärt att må sådär. Att alltid vara arg liksom. Än så länge är det inte som då, men jag tar ju bara en liten dos ännu, men jag hoppas på att det inte blir som då och att det inte blir värre än så här, utan i stället går bort snart så jag får lugn och ro igen med medicinerna. Det funkade ju bra som det var tidigare....Tills jag var tvungen att byta. Nu får vi se om det blir bra igen med den nya, borde bli det, bara den här första biten blir överstökad.

 

Jag är bara den otåligaste människan på jorden känner jag! Blir tokig på sådan här väntan. Väntan, väntan, väntan!

 

Som inte den här väntan är nog så fick jag beställa medicinen på Apoteket i dag, de hade inte den heller inne. Varför har de aldrig det? Så jag ska hämta den på onsdag. Men tja, jag harju så jag klarar mig till lördag så än så länge ingen fara på taket ju. Blev lite nervös i går när jag fyllde på och insåg att jag inte hade till alla dagar hemma och visste att det nog var beställningsvara, det sa de på Apoteket jag hämtade den här första förpackningen på. Det hade inte varit så kul att avbryta upptrappningsschemat för att jag missat hämta ut i tid....

 

Nå, över till något annat.

Jobb.

 

I dag satt vi en stund och pratade om att jag ska utvecklas en bit och testa på nya arbetsuppgifter. Jag har tex aldrig skrivit remisser så det är något att testa på. Jag tror inte det är svårare än diktat, bara det att det ska gå lite kvickare och hör jag inte så måste jag ha hjälp direkt. Så mitt förslag var att prata med två läkare jag tycker dikterar bra så att de vet om det också, för att minska risken för fel. Det sparar faktiskt tid då de redan från början är bra och de kan dessutom tänka på att bli bättre (man kan alltid bli bättre) så att jag slipper be så mycket om hjälp för att jag inte hör för att de har vänt bort huvudet igen eller som någon uttryckte det i FB-gruppen "städar under skrivbordet". Jag gillar det uttrycket för ibland låter det ta mig tusan så när vissa av dem dikterar! VAD gör de? Jag undrar om de är medvetna om att allt de gör hörs.... Så om vi kan hjälpas åt så blir allt mycket snabbare och bättre och framför allt rätt. Och det är ju en fördel för oss alla.

 

I dag påbörjade jag också upgiften jag fått om att lista ett gäng patienter igen. Verkligen ett gäng- listas, uppdateras, gul lapp med info och liknande. Nu glömmer jag inte hur man listar patienter på ett tag i alla fall! ;)

 

Medarbetessamtal ska vi inte glömma, även om jag nog helst vill det... Det är inte så att jag inte vill gå, självklart är det en viktig del av en anställning. Det tycker jag egentligen, en chans till att göra sin röst hörd och att påverka så klart. Och det är ju viktigt. Speciellt när man vill utvecklas och gå vidare, jag har många goda idéer också. Bekymret jag känner är lite grann att det är en lönebidragsanställning, det är inte en anställning som andra. Det är en känslig bit för mig, eftersom när det är meningen att verksamheten ska ta över utbetalningen av min lön och min anställning- när lönebidragsanställningen tar slut med andra ord- så kommer jag med största risk bli arbetslös. Som så många andra lönebidragstagare i Sverige före mig har blivit.

 

Jag kanske resonerar konstigt som relaterar det till medarbetessamtal? Fundera på varför jag tänker som jag gör, vad är det som får mig att tänka så och fundera på vad en medarbetare är? Är det bara någon som jobbar på samma ställe eller tillhör man någon slags gemenskap? Vad är en medarbetare värd? Vad är en gemenskap?

 

Ibland tänker jag att har jag tur kommer jag jobba ett år här och ett år där osv via lönebidragsanställningar, men det kan ju lika bra bli så att jag blir långtidsarbetslös istället efter mars när min tid går ut. Vad är jag värd?

 

Vad är jag värd egentligen? Ingenting gissar jag.