Har egentligen haft semester två veckor redan och är således på min tredje nu, men har jobbat de andra två ändå, så det här är första veckan jag rent faktiskt har semester på min semester. Det känns märkligt, som om jag glömt något. Typ att gå och jobba... Känns inte helt bekvämt, samtidigt tror jag att jag behöver lite vila, lite ledighet utan press att prestera på. Har semester nästa vecka också, sedan jobb igen, som vanligt. Det går snabbt! Dagar går utan att man gör något vettigt!

 

Jag tycker om att jobba och trivs utmärkt med att jobba hemma också, så det har känts bra att kunna göra det nu också, att det fungerar helt smärtfritt är ju verkligen en stor bonus, underbart!

 

Mitt problem just nu nu är sömnen. Jag kan faktiskt inte sova speciellt bra. Tar lång tid innan jag somnar och sedan vaknar jag stup i kvarten och hela tiden.

Vaknar och kollar på klockan.

Vaknar och ser att det är ljust ute.

Vaknar när jag vänder mig och brötar med obekväm/bekväm sovställning.

Vaknar av att jag är varm och svettig.

Vaknar och behöver gå och kissa.

Vaknar och kollar klockan och inser att det snart är morgon.

Vaknar och ser att det är soligt ute redan.

Vaknar och känner värmen i rummet.

Vaknar av att jag behöver kissa. Igen!

Vaknar och inser att det är morgon och att jag borde gå upp.

OSV.

Sammantaget blir det inte många timmars sömn jag skrapar ihop per natt utan sömntabletter och de tar jag ju bara ca en gång i veckan. Försöker få helgerna till att skrapa ihop mer sömn, men den senaste tiden har det inte helt fungerat. Värmen har varit gräslig tex och då har jag vaknat pga det också, oavsett om jag haft gardinerna fördragna eller ej. Det är inte så att jag ligger och oroar mig eller tänker och grunnar på saker, det gör jag oftast inte, utan det är som om kroppen anser att den har sovit färdigt just då liksom. Visst händer det ibland att jag oroar och grunnar och inte kan sova pga det, men det är bara ibland och då brukar det hjälpa att gå upp och titta ut lite eller lyssna lite på musik eller bok tio minuter eller så och sedan försöka igen. Brukar fungera. Någopn gång har det varit hemskt och jag har tänkt en massa, som tur är sker det sällan, så mina generella sömnproblem är att min kropp inte tycker om att sova när man ska sova helt enkelt.

 

I går gick jag inte upp förrän kl 12.30. Vavilon hade redan varit ute på morgonen och det var bara för hans runda jag tog mig upp då, annars hade jag kunnat stanna i sängen. Jag sov inte utan vilade, blundade, slumrade, vad det nu kallas när man pendlar i någon slags dvala mellan vakenhet och sömn. Det stället där man hör allt som händer, men ändå får vila på något vis. Så jag ofta tillbringar nätterna annars gissar jag.

Planen i går kväll var att ta en sömntablett- ingen tid att passa i morse, inget alls i dag. Men som den nattmänniska jag är som går in i andra andningen kvällstid så glömde jag förstås det och kom på det när jag la mig strax efter kl 02... så dags då.... och då blev det ingen. Bara att göra ett nytt försök i dag.

 

I morgon är det dags att göra ett polisbesök med Småfolket. ID-kortsbeställning. Beställde tiden för två månader sedan, den första lediga tiden var i morgon den tiden jag tog. Och vi ska inte ens ut och resa, men gissar att många andra ska göra det nu när det går.

 

Min mystiska värk i benet har kommit tillbaka. Eller i mitt knä, rättare sagt. Jag vet egentligen inte helt varför men har förstås en teori som jag funderar på kan vara trolig. Det kom i samband med att jag gick i två timmar i Lund med synpedagog, men det tror jag inte var utlösande alls eftersom jag brukar gå med Vavilon varje eftermiddag  i minst en timme, oftast mer. Så. Vad jag däremot tror det handlar om är att jag när jag sedan gick med Vavilon, tog på mig mina sandaler. Det var varmt som fan så han fick inte sin vanliga långa promenad då på eftermiddagen utan kortare. Och jag i sandalerna som jag inte hade knäppt utan remmen låg i skon. Som tidigare utan problem. På kvällen tog jag sandaler och knäppte dem och gick långrunda. Samma med morgonen och sent på kvällen, sandaler på. Efter typ två dagar märkte jag av att det gjorde ont i benet och jag funderade på sandalerna när jag gick, tredje dagen var värken rejäl dock så jag tog skorna igen. Men jag tor det satte igång det. Så illa så att jag funderade på att boka tid till vc faktiskt, för att få läkare att kika på mitt knä. Men började istället med mina värktabletter igen. Två Alvedon och två Naproxen morgon och kväll. I dag har det börjat kännas bättre igen. Det är märkligt att mitt knä ska reagera så fort på att det är något med mina skor. Men så var det ju när jag köpte nya skor också, det tog tre dagar och så värkte det diffust i benet. Det satt visserligen i i tre och en halv månader innan det gav sig med hjälp av värktabletterna.

 

Tror inte att det är så långsökt som det kan verka. Jag har alltid slitit skor snett på högerfoten, mina sandaler har jag haft i minst 7 år (fick dem på jobbet) så de har ju slitits efter min fot. Mina förra skor var utslitna och jag fick ont framme i tårna istället, så med nya skor som ännu inte slitit till så att säga så värker det nog då benet får en ny benställning. Jämför med hästar som verkas. Hade en hovslagare som verkade Akima efter hennes travarbenställning då hon ju var en travhäst och alltid verkats så, vilket ju påverkar benställningen och benställningen påverkar hovarna. Hon var inte hovöm det minsta och kunde gå på alla material. Behövde inte verkas ofta alls. Fungerade fint. Men så var det två som verkade henne som man verkar ridhästar. Hon rids ju, var argumentet. Hon var helt halt och hovöm båda gångerna. Andra gången blev jag så arg, han fick inte ens betalt för jobbet. Han verkade henne bara för att min vanliga hovslagare var otillgänglig och det hade gått lite för lång tid så jag kände att jag var tvungen att låta henne verkas. Men från att vara ohalt och utan värk i hovarna men med långa hovar till att bli halt och hovöm.... det var det inte värt, bättre att vänta två veckor till som det visade sig var vad som behövdes innan min ordinarie kunde komma. Och rädda lite vinklar på min pålle så hon kunde belasta rätt igen. Fast det visste jag ju inte då. Men så var det. Han kom och fixade så gott han kunde efter den andra och pålle kunde gå bättre igen.

 

Lite så tror jag det handlar om här med mina ben, skor och fötter. Så frågan är ju vad lösningen är. Skor som bättre passar mina fötter? Och hur i all sin dar ska jag veta vad som passar mina fötter? Vet folk ens sånt? Det måste ligga rätt mycket vuxenpoäng i det tänker jag! Det innebär i alla fall att jag har numera endast ett par skor jag kan använda- de jag vanligtvis brukar använda. Sandalerna från jobbet är nog bara att kassera nu och de andra jag haft- vinterskorna jag inte behövt använda, är ju redan kasserade av samma orsak. Det är verkligen inte så att jag har många par skor eller känner att jag BEHÖVER flera par skor, men ibland känns det skönt att ha lite lättare skor av sandaltyp när man bara ska ut lite kort och snabbt när det är varmt. Med tanke på hur skicklig jag är i att slå emot med mina tår i saker när jag har sandaler så föredrar jag rejäla dojjor egentligen, men en snabb kissrunda med Vavilon är ju sandaler bra, framför allt när han är dålig i magen, så att jag slipper det där med att dra på strumpor och sedan knöla med skor som tar tid. ;)

 

Har hamnat på säsong 8 i The Walking Dead nu. Gruppen har sammanstrålat med andra grupper och krigar med Negans grupp och det går för tillfället hyfsat i alla fall. Reflekterade i går över hur trött jag är på Morgan faktiskt. Morgan har ju varit med i The Walking Dead i några säsonger nu och går sedan över till Fear The Wslking Dead och är med där i flera säsonger. HAN ÄR SKITDRYG! Och nu när jag ser igen har jag märkt att han liksom har samma beteende i båda serierna. Han drar ner The Walking dead med sitt trams och när han sedan går över till den andra serien så blir den sämre också. Tittarsiffor bekräftar min teori, när jag nu läste om andras åsikter om honom så märkte jag att jag inte är ensam alls om att tycka att han förstör mer än han tillför i serierna och att det påverkar viljan att se. Sedan spelar det helt klart in att säsong 11 ska starta av The Walking Dead, hur kan man dra samma visa i 11 säsonger utan att slita ut serien något litet ens? Svar: Går inte. Deras lösning var då att skapa en spin of serie- Fear the walking dead, som ju då skulle svara på mer vad som hände när allt föll och världen gick åt skogen. Med tanke på hur många säsonger man nu har tragglat sig igenom där och att även den serien tappar tittare så kan man kanske säga att den inte längre handlar om vad som hände i början. Vilket är lite tråkigt för nu är det samma krig i båda serierna och ingen av dem handlar om överlevnad som ursprungligen var tänkt. Eller hur det nu var tänkt.

 

Nåväl, har kommit igenom de värsta Neganavsnitten nu och antar att han snart tillfångatas och gruppen kommer bli bra mycket större osv. Bara att fortsätta kika, två säsonger kvar.

 

I går fick jag brev från GB Obesitas Skåne som gör fetmakirurgi. En bibba papper att läsa igenom och fylla i. Remiss skickades i juli förra året och jag har gått och väntat på kallelse. Och så landade detta i brevlådan. Jag blev paff, hade inte förberett mig och vet fortfarande inte hur jag ställer mig. Jag vet inte om jag ens kan bestämma mig för vad jag vill? Det är verkligen ett assvårt beslut. Hur kan man ens tro att det är något enkelt? Jag läste lite på papperna och insåg att jag nog inte ens kan svara på hälsopapperna utan hjälp för jag fattar inte frågorna helt enkelt.... Känns märkligt. Svåra frågor. Och VILL jag göra det? Det är ju inte bara att göra operationen och så är det bra. KAN jag fullfölja det? Kan jag med allt vad det innebär?

 

Jag började igen hos dietist och började med att försöka äta regelbundet. Det gick faktiskt bra. Tills det inte gick bra längre. Anledningen till mitt misslyckande den här gången var först att jag började må dåligt. Kände mig stressad, pressad och hade tusen saker att oroa mig för och må dåligt över och orken, lusten och energin för att engagera mig i mat försvann. Och jag misslyckades. Sedan blev det varmt och då föll allt. Helt och hållet. Jag har fortfarandei nte hämtat mig efter det, jag är så trött på mat och hela situationen. Trött på att det ska vara så komplicerat! Så min fråga är ju egentligen- om jag inte kan lösa det redan nu, kan jag verkligen lösa det efter en operation?

 

Sedan tillkommer ju alla frågor om komplikationer och problem man kan få, är det värt det? Jag brukar säga nej, för en frisk fet kropp är ändå bättre än en skadad opererad kropp som har gjort att man fått livslånga problem. Men samtidigt vill jag ju inte vara fet utan smal. Jag tycker bara att det är så svårt. Jag vill inte må dåligt över min vikt, men inte heller må dåligt över allt jobb jag måste lägga ner för att vara smal för då känns det plötsligt som onaturligt och en kamp, och som om det är viktigare att vara smal än att må bra. På något vis. Jag vet inte hur jag ska tänka med det här, vet inte vem jag ska prata med. Hur ska jag kunna fatta några besluta, fylla i några papper osv när jag inte vet vad jag vill, vad jag vågar, vad jag klarar av? Och vad jag borde. Vad borde jag göra. Vad är rätt att göra.

 

Jag har med andra ord fått ytterligare ett megaproblem i mitt knä. Och jag har två veckor på mig att skicka in papperna och lämna blodprov. Jag måste bestämma mig.