Varför är ingenting ett ord medan flera ting är två ord? Varför särskriver man på engelska och inte lika mycket på svenska?

Jag sitter här och känner mig hängig och trött. Förkylningen tar ut sin rätt och feber har jag dragit på mig. Jag har förstås tagit Alvedon och hoppas på att det tar ner den så att jag kan fungera normalt i dag också. Var så väldigt varmt tidigare i dag, men fryser nu och längtar faktiskt till mitt täcke och min kudde och att sova bredvid Ayla. Hon är bra på att värma mig, det märker jag varje morgon, när jag är så varmt att jag måste be henne gå ner en stund. Jätteelak känner jag mig dock, men det går inte att sova när hon är så varm att jag blir alldeles kokhet själv.

TV-serien Grand Designs har börjat nu igen. Det går på kanal 9 på onsdagar och som vanligt är jag en av dess tittare! Ett jätteintressant program. I går handlade det om en man som byggde ett hem i en grotta i ett berg. Jag hade svårt att tänka mig att det skulle kunna bli snyggt, men det blev det faktiskt, så till den milda grad att jag hade kunnat leva där! Jag gillar lite udda hem, lite nya tankar, men samtidigt får det inte vara för överdrivet. Ett hem ska passa in i naturen, i landet och i livet. Det är absolut inte alla hem som passar varken vårt land eller vår natur och då ser det bara gräsligt ut! Märkliga färger, märkliga kök, märkliga bjälkar, märkliga golv...ja, man kan förstöra ett hus på många olika vis. Själv föredrar jag ljust, gärna vita väggar och stilrent och planerat kök. Jag föredrar dörrar framför valv och ljusa golv a la ekparkett och liknande. Ett hem ska vara ljust, där det är så naturligt ljus som möjligt av stora fönster och liknande. Jag ser så dåligt att mörka rum och sådant är helt fel för mig, förutom att jag nästan kan känna hur deprimerande det skulle vara att leva i sådan mörker. Mörkt och litet och i sken av ett stearinljus som typ Lilla Huset På Prärien, det är inte min stil egentligen även om jag faktiskt gillar sådana hus. Kan man inte måla de vita? Insidan alltså. Men frågan är om jag hade velat leva i ett sådant hus permanent eller om jag hellre hade velat ha den som en stuga att tillbringa helger och semestrar i! Tror det senare!

Jag föredrar små rum framför stora, och har aldrig förstått varför det är så viktigt med öppen planlösning. Visst kan det vara trevligt att på ett sådant sätt att umgås eller hur man nu kan se på det, men det kan inte vara praktiskt av ”matosperspektivet” och inte heller kan man ju stänga in sig där och få vara ensam medan gubben sköter om barnen.... Eller för all del tvärtom, jag är i vardagsrummet och glor på film med fötterna på bordet och öl i handen och han tar hand om barnen och matlagning i köket, så där manligt liksom! DET hade jag tyckt vore en god idé! Ska se om jag kan hitta en sådan man, finns de? Eller nej, jag skiter i det, jag giter inte engagera mig i män/partner ändå. För att inte tala om vad irriterande det skulle vara att dela sina tankar om sitt hus med någon annan, som kanske har egna åsikter om hur saker och ting ska vara... Nej, för fasen, ensam är bra. Fjärrkontrollen är min. Till allt. Även om livet kan vara bra ensamt som ensam mamma. För det är det. Ett av mina tre barn är lite väl svår och gör livet svårare för både barnet själv och för oss andra och då hade det varit bra att kunna få ventilera med någon som faktiskt känner barnet och ser och vet vad som egentligen händer. Det är svårt för utomstående att egentligen på riktigt förstå att det inte handlar om mig och för höga krav, utan om barnet själv och temperamentsproblem. Eller kort stubin och svårt att hantera nej.

Och så givetvis saknar jag kärlek. Inte sexbiten, den har jag levt utan sså länge nu så jag vet inte ens vad det är längre... Svårt att sakna något som inte ger än något värt att ens minnas. Men närhet och kärlek är ju inte bara sex så jag saknar någon att hålla om- när jag känner för det, ellernågon som lyser upp bara för att den ser mig, ringer bara för att höra min röst, och liknande. DET vore inte fel, men kan man bara välja det goda i det här och strunta i att en person har olika åsikter mot vad jag har, tycker om olika saker i ett hus, tycker om att glo på fotboll på TV och hatar The Walking Dead, som sover enligt samma klocksystem som jag och inte sover länge på dagen och lägger sig astidigt eller ännu värre- somnar i soffan under en film, som värsta pensionären! Olikheter är bra i ett förhållande, men nog fasen är det bra att vara ensam härskare på täppan trots allt! Inget kompromissande, inga klagomål på mina val, inget gnällande, inga strumpor överallt, inget ”du vill aldrig...”. Nä, tro fan det. Som synes finns det fördelar med att leva ensam.

Jag frågade barnens farmor om hur det egentligen känns nu när barnen är så pass vuxna, den yngsta, Sonny skulle blivit 38 i år, så hur känns det när man har fått 5 barn och alla har sitt eget nu? Hon svarade att det var hemskt. Att ha haft familj i så många år och nu inte ha den så nära mer, det känns värre för varje år och barnen kommer rätt sällan och hälsar på- de har ju sitt eget liv också att ta hänsyn till. Jag förstår hur hon menar där. När mina barn är någon annanstans, hos släkten, så saknar jag dem. Självklart är det skönt med lite ledighet, frihet, men baksidan är också att det är tyst och lugnt och inget att göra. Det är delat, det bästa är friheten att göra vad man vill och att vila öronen och det värsta är att det till slut, eller ganska snart, blir tråkigt eftersom man har för många timmar att ta död på ett dygn än vad man gör åt ensam och att det är för tyst.

Det är skönt att vara barnledig när man vet att det är en begränsad period och att de kommer igen snart, men att inte ha dem hemma alls sedan? Jag märker redan när de är borta hela dagar med kompisar att jag liksom går och väntar på dem. Jag märker också att ibland när de frågar om de får vara med en kompis efter skolan att jag ibland hinner tänka ”nej, jag vill ha dig hemma” innan jag inser att jag inte har någon annan vettig anledning till att säga nej till det som frågas efter. Jag säger förstås ja ändå, för inte ska jag hindra dem att umgås med vänner om det inte finns någon anledning att säga nej. Men tänk sedan när det inte är periodvis de är borta, utan liksom permanent, som i att flytta hemifrån och ha eget liv. Egen familj. Det är nästan skrämmande. Vad ska jag göra då? Man lägger så många år i att ha familj och ta hand om barn och allt blir ju en vana för en förälder, det kan inte vara annat än lite svårt att bryta en sådan vana, åtminstone i början!


Läser just nu "Det lilla huset på prärien" och tänkte när jag läste förordet, på flera saker. Det här är förordet i boken:

"Laura Ingalls Wilders bok "Det lilla huset på prärien" bygger på verkliga händelser i slutet av 1800-talet och har lästs av gererationer av barn. Berättelsen handlar om en amerikansk nuybyggarfamiljs öden och äventyr, om kampvilja och uppoffringar, kärlek och vänskap. Men berättelsen har också en mörk baksida.

Laura är en av tre döttrar i familjen Ingalls och det är genom hennes ögon vi följer familjens resa från skogarna i Wisconsin till prärien i Kansas där familjen ska skapa sitt ett nytt hem. Pappa Charles är rastlös och äventyrlig och mammar Caroline mer försiktig och orolig. Laura är frågvis och nyfiken, mest på indianerna som hon hoppas få se. Mamma tycker inte om indianerna. Vid ett tillfälle frågar Laura varför det är så. "För att jagi nte gör det" svarade mamma kort. Men Laura ger sig inte. "Det här är väl ett indianland? Varför kom vi hit till deras land om mamma inte tyvker om dem?" Laura känner att något är fel och orättvist. Hon vill förstå, men föräldrarna undviker hennes frågor. Vid ett annat tillfälle undrar Laura varför indianerna vandrar västerut. bor från sina gamla hemtrakter. "De måste det", svarar mamma. "För regeringen", flikar pappa in och tillägger: "När vita nybyggare kommer till ett land msåte indianerna flutta på sig."

Vid denna tid trodde många vita att det var bestämt av ödet att de vita skulle styra hela världen. Lauras föräldrar tycker att de bara följer histories, Guds och regeringens vilja. Men hos pappa kan vi ibland ana tvivel och skuld. Vid ett tillfälle säger en av Ingalls grannar rasistiskt att "den enda goda indianen är en död indian". Lauras pappa Charles håller inte med. Han känner sympati för indianerna, men ifrågarsätter inte sin rätt att fördriva dem. Laura berättar: "Pappa menade att indianerna var lika fredliga som vem som helst bara de lämnades ifred. Å andra sidan hade de måst flytta västerut så många gånger att de naturligtvis hatade de vita."

Men något hat från indianerna får familjen Ingalls aldrig uppleva. Visserligen besöker indianerna stugan en dag när mamma är ensam med sina döttrar och stjäl majsmjöl opch tobak. Det är en skrämmande upplevelse. Laura skildrar indianerna som hotfulla och vilda: "Deras anletsdrag var djärva och grymma och hemska. De svarta ögonen glittrade." Men indianerna skadar ingen i familjen utan lämnar huset ljudlöst "när varenda majsbrödssmula var försvunnen". Med tanke på att familjen Ingalls tagit ett stort stycke mark från indianerna kan man nog påstå att indianerna drar det kortaste strået i detta "ubyte" - en stunds mättnad för evig fölust av mark.

Alla människor är formade av sin tid. Men detta betyder inte att de kan befrias från ansvar för sina attityder och handlingar. Ingalls bekanta- paret Scott- är öppet rasistiska och vud ett tillfälle säger fru Scott om indianerna att "alla ska veta att de aldrig skulle göra något åt jorden här själva. Det enda de gör är att sträva omkring som vilda djur. Det kan kvitta med fördragen, jorden tillhör folket som odlar den." Indianerna har ingena rättigheter i paret Scotts ögon och bara en enda skyldighet: Att dö; att försvinna från jordens yta.

Så har människor tänkt om varandra genom historien. Och så tänker desvärre en del än i dag. Många vita hatade indianer, oftast på grund av fördomar. Och många indianer hatade vita av precis samma skäl. Men för de flesta handlade det nog mer om en blandning av okunskap, rädsla och nyfikenhet.

Nybyggarna bidrog, vare sig de ville det eller inte, till indianernas fördrivning. I dag utgör indianerna mindre än en procent av USA:s totala befolkning och de har förlorat 9(% av sitt land. Det var varken Gud eller Ödet som ville detta, utan en blandning av girighet, längtan, fruktan, nyfikenhet o h tvång.

Det är lätt att sätta sig till doms över historien. Och det har vi naturligtvis rätt att göra. Men det är mer angeläget och betydligt viktigare att försöka se vad som driver oss i dag: våra egna fördomar och motiv, våra rädslor och vår okunskap. Den kan vi dessutom göra något åt.

Mikael Kurkuala
forskare och författare"

Det jag tänkte på var hur BRA det är för barnen som läser boken, att se att det problemet som finns i dag med främlingsfientlighet och rasism faktiskt även fanns då, liksom på riktigt. Det är något att känna igen från den tiden, något som förbinder oss i dag med dem då. Självklart är rasism och allt med det inte bra, vare sig det var nu eller då, men jag tror att om barnen får förståelse för hur det var när Laura skrev boken och kan jämföra det och känna igen det från i dag så är det kanske lättare att lära av historien. Jag tror verkligen att det är bra för barn att läsa böcker från olika tidsåldrar, som skildrar olika livshändelser och livsöden. Vi pratar mycket om Förintelsen och andra världskriget, om Hitler och om lidandet som fanns då. Och om att vi inte får glömma, att de sista som var med om Förintelsen, personligen, faktiskt är så pass gamla att andra sidan tar dem en efter en nu. Fram för att skolan tvingar ungarna att läsa mer böcker skrivna av offer av sin tid istället för bara katederundervisning på historiatimmarna om Förintelsen, slaveriet i USA och indianerna, som fördrevs från sin mark och avskyddes så som man avskydde judar på -40 talet och så som man avskyr muslimer av i dag. Nog känner man mer när man läser personers egna skildringar om vad som hände än vad man kan känna när en lärare står och maler vid tavlan? Det blir lätt så att man bara tar det som ännu en skoltimme man måste ta sig igenom. Tror jag. Jag tänker på de barn som inte egentligen är intresserad av det, det finns ju en del vars föräldrar inte heller pratar med dem om sådant som kan anses vara viktigt. Att inte glömma, att inte göra om misstag som redan gjorts, att lära av handlingar som andra redan utfört, att se ondska och undvika sådana saker.

I dag, mer än något annat, är det viktigt att se kopplingar av hur människor beter sig jämfört med hur människor betedde sig vid olika tidsperioder förr. Det finns likheter, frågan är bara om vi tänker låta det gå så långt som förr? Om inte, varför lägger vi inte ner möda på att lära våra barn om precis allt det där viktiga som vi inte bör upprepa?

Jag lär mina barn att islam inte är något att frukta- det är bara en religion, bland flera, jag lär dem att man ska kämpa för människors lika värde- det är inte bara våra rättigheter utan också varenda en människas egentliga skyldighet, jag lär dem om kvinnor och männs lika värde vad gäller allt från i hemmet till arbetsvärlden- män och kvinnor ska båda ståena sida vid sida på tronen och inte som nu, den ena framför den andra.

Det är så märkligt att så många tror att bara för att en man är en man så är han bättre än en kvinna. Det är märkligt att så många ser kvinnor som lägre stående varelser och att man anser sig ha rätt att behandla kvinnor så illa. Detta är något som jag inte kan förstå och något som gör mig så jävla arg, så mina barn får verkligen veta vad jag anser om den här kvinnoförnedrande världen vi lever i. Jag skonar inte dem från fakta såsom hur vissa män behandlar kvinnor i några länder i Afrika (stenas och liknande) eller hur man ser på kvinnor i Afhganistan och liknande. Och framför allt berättar jag för dem om den vanlige svenska vita mannen. Han, som kan avsky vissa andra mäns syn på kvinnor, men sedan kan gå hem och sitta i soffan och lata sig medan hustrun sköter om allt runt honom, och att han sedan kan pryla henne ifall hon inte sköter sig. Olika sätt att se på kvinnor? Nej inte egentligen, synen är densamma, medan utövandet av hatet skiljer sig. Barn måste få veta. Speciellt pojkar, de måste få en chans att förstå innan de själv blir vuxna. Ibland kan det kännas rätt motigt att få pojkarna att förstå att de själv ska hjälpa till hemma, men jag har funderat lite på det och på hur de själv anser och uttrycker sig, om deras åsikter om kvinna och man. De anser inte att kvinnor ska sköta hem och barn och män ska få allt serverat, de anser inte att män ska ha högre lön och ska vara den som VABar när barnen är sjuka. De anser att det ska delas på, allt det där som faktskt går att dela på. De är de första som försvarar min syster när hennes man beter sig mansgrisigt och tror att hon ska sköta om hem och familj- för han har ju jobbat. De säger dessutom till honom, öppet, att han ska sluta bete sig så illa för hon är inte hans slav.

Samtidigt kan mina söner alltså vägra hjälpa till hemma, vägra ta hand om sin egen tvätt och disk och liknande. Jag har funderat på skillnaden. Är det kanske dubbelmoral hos dem? Gäller det andra men inte de själva? Jag tror inte det handlar om det egentligen utan mer om att mamma ska ta hand om dem, mamma ska göra för att de är barn. För dem är det skillnad på barn och vuxna och på att vara någons man och att vara någons barn, som barn kan de vägra, men som män till deras fruar är det enligt dem förbjudet för då är man två likvärdiga vuxna. Kanske ligger det något i det eller så har jag helt och hållet misslyckats med min uppfostran av mina söner, trots alla mina försök till att få dem att hjälpa till utan gnat och gnäll.

Jag tror inte det är så dock. Det verkar inte så när de är hos kompisar eller i skolan eller liknande. De resonerar vettigt och klokt, såsom jag pratat så mycket om. Hoppas jag!