I natt drömde jag att jag hade gjort något fel på mitt jobb och att det blev ramaskri över det. Inte från chefens sida utan från en av medarbetarna som inte gillade mig och betraktade mig som dum i huvudet nu när jag hade gjort fel. Vad jag hade gjort fel framkom inte i drömmen, men vad som framkom var att det egentligen var ganska obetydligt och inte påverkade någon i det långa loppet. Det var snabbt tillrättat med några klick på datorn och det hade jag gjort i samma stund jag kom på det. Medarbetaren däremot hade samlat alla andra till ett möte om det här och verkade njuta stort av det. En annan sa att mitt egentliga misstag var inte att jag gjort ett misstag utan att berätta för den där andra personen att jag gjort ett fel från början för nu visste hela arbetsplatsen det och det blev förstorat. Personen som var mest drivande och som njöt av att jag gjort fel, som snackade skit och samlade alla, tyckte det var rätt åt mig för hon tyckte jag varit onödigt hård mot en av de andra som gjort fel. Det var fel som hade påverkat mig och jag hade sagt ifrån på våra gemensamma möten om att en ny rutin skulle till så att det inte skulle ske sådana misstag så lätt när man är stressad.

 

En konstig dröm! Samtidigt känner jag igen biten om stress hos medarbetare och misstag som sker, saker som påverkar mig och jag har ju själv tänkt att det kanske skulle kunna skapas några nya rutiner eller mönster kring det så att det blir lättare för alla. Det har aldrig varit tal om kritik från min sida dock, och med tanke på drömmen ska jag nog tänka mig för innan jag öppnar munnen! Det handlar ju snarare om verksamheten i stort än om en enskild medarbetare, anser jag. Vården är inte speciellt effektiv alls och man använder inte rätt kompetens på rätt ställe alla gånger. En enkel mening här och ett enkelt klick där hade underlättat för personen som kommer efter, jag har tänkt på det ofta. Japan, Toyota och LEAN är inte att förkasta.

 

Jag kommer ihåg för några år sedan när The Guardian skrev någon artikel om hur bra Sverige är och någon i kommentarerna hade svarat att svenskarna alltid tror att de är bäst och vill vara bäst. Är det så? Min omedelbara tanke var att vi i Sverige har inte "att vara bäst" som mål utan "att bli bättre än vi är" eftersom jag tror och tycker själv att man alltid ska sträva efter att bli bättre. Ingen är perfekt och därmed är det vi gör inte heller alltid felfritt utan kan bli bättre och kan utvecklas hela tiden. Ska vi verkligen nöja oss med att saker och ting är "bra" när de fortfarande innehåller några fel och brister? Det är lite som det här med kunskap, man blir aldrig fullärd och slutar aldrig att lära sig saker. Man ska inte heller sluta utvecklas och ta in nytt. Hur skulle det se ut om vi plötsligt beslöt oss för att "Nepp, nu har jag nog med kunskaper, behöver inte mer"? Jag tror artikeln handlade om sjukvården, och den anses ju vara en av de bästa i världen. Ska vi därför sluta utveckla den? Är den bra nog? Det tycker inte jag. Allting kan utvecklas och bli bättre, så ock sjukvården, eftersom den som apparat inte riktigt fungerar helt och hållet överallt när man tar fram förstoringsglaset och kikar lite närmare på vissa bitar.

 

I dag tittade jag på ett gammalt avsnitt av Uppdrag Granskning på SVT Play, "Safet och sanningen". Hade den inte varit sann och skett år 2017 så hade jag skrattat rakt ut för det verkar så osannolikt. Nu är det dock bara tragiskt.

Det handlar om en man som förlorat hela sin familj. En dag när han är på jobbet ringer, vad jag förstår det, en granne och säger att han ska skynda sig hem för det brinner i hans lägenhet. När han kommer hem ser han sin son i ambulanspersonalens vård och strax därefter grips han av polis misstänkt för mord på sin familj; fru och tre barn. Utredningen visade sedan att han faktiskt är oskyldig och att det var hans fru som först mördade barnen, sedan satte eld på lägenheten och sedan tog sitt eget liv. Trolig anledning var att de skulle vräkas samma dag på grund av obetalda hyror i ca 2 års tid. Något som mannen inte visste ett dugg om alls då hon hade skött om all ekonomi i hushållet och han hade jobbat. Det fanns ingen anledning att misstänka att något var fel då han ju jobbade och de alltid hade mat och allt såg bra ut ekonomiskt i hans ögon. Han får veta när han utreds att socialen där de bor har vetat om att de har hyreskulder som är uppe i 130 000 kr och att de har haft kontakt med hans fru åtskilliga gånger genom telefonsamtal och möten. Hon har lovat att betala skulden men inte gjort det, sagt att hyran varit betald, men det har den inte varit och hon har även sagt att mannen inte hade någon telefon så de kunde inte ringa honom, men hon uppgav rätt uppgifter om var han jobbade. Men ingen kontaktade honom. Alla brev om orosanmälningar för barnen och om möten var ställda enbart till henne och han fick aldrig se dem så han visste inget. Inför honom låtsades hon att allt var bra, inför socialen låtsades hon att han visste om det som pågick. Hon sa att de skulle flytta till en kompis och sedan flytta till Polen. Allt var lögner, men socialen trodde på allt hon sa trots att hon ljög, de dubbelkollade inte, ansträngde inte sig för att ta kontakt med mannen eller att kolla om uppgiften med kompisen stämde.

 

I Uppdrags Granskning fick man följa honom i sin jakt på svar, varför det hade blivit som det blivit och hur händelseförloppet gick till. I slutet pratade han med socialen. Ett intressant samtal och hans första fråga var givetvis varför de inte kontaktade honom under hela den här tiden, det var ju inte så att det handlade om en kort period. Som svar fick han mycket riktigt att hans fru uppgett att han inte hade någon telefon. Hans reaktion på det var faktiskt klockren! Han svarade att "Hur kan ni ens tro på det när varenda småbarn har mobil i dag? Hur kunde ni nöja er med ett sådant svar?" När reporten sedan frågar varför alla breven är ställda till endast frun när båda vårdnadshavarna enligt lag ska kontaktas vid en orosanmälan så finns det inget direkt svar att ge, inte mer än att man bara behöva ställa breven till en förälder. Fast då funderar jag, borde man inte ha skickat ett brev till mannen också? När man nu borde ha förstått att kvinnan ljög en del? Borde man inte stämma träff med honom också? Borde man inte göra ett besök hemma hos dem så att han kunde vara med? Kunde man inte slå hål på hennes ursäkter om att han inte hade mobil osv? Kunde man inte till slut kontakta honom på jobbet? Borde man inte förstå att något var fel när det bara var kvinnan som var närvarande, när man enligt lag ska informera och ha kontakt med båda vårdnadshavarna till barnen? Borde man inte ha sett att mamman inte var kapabel att reda ut situationen när hon så uppenbart ljög flera gånger och då åtminstone tagit kontakt med pappan? Borde man inte förstått att hon ljög ens? Reportern frågade också om de kontrollerade uppgifterna om de skulle bo hos en kompis, men på det sa chefen på socialförvaltningen att hon inte visste, men att mamman hade avsagt sig all hjälp från dem, hon ville inte ha någon hjälp. Fast där undrar ju jag hur man som chef för en socialförvaltning kan resonera så, barnens bästa då? De ska arbeta för barnens bästa och uppenbart hade den här kvinnan ljugit flera gånger, var det inte viktigt att kontrollera uppgifterna om var de skulle flytta och att de var sanna?

 

Jag har oerhört svårt att förstå hur sådant här kan ske när det finns lagar och regler att följa. Förutom ens egna sunda förnuft. Det enda man får tänka på är väl att ingen är perfekt och att vi alla gör fel ibland.

Jag hoppas bara att mina fel aldrig någonsin leder till mänskligt lidande och dödsfall, för precis om det verkade för de inblandade handläggarna i det här fallet, så hade jag mått mycket dåligt om det vore så. Chefen, tja, det kändes mest som hon skyllde ifrån sig, men antar att hon kände sig angripen.

 

Ibland är det kanske dock bättre att böja på nacken lite grann och be om ursäkt och bara förklara vad som hände och helt enkelt säga "jag vet inte" som svar på frågor där man inte vet varför man inte gjort som man borde. Istället för att försöka hitta förklaringar som låter som att man skyller ifrån sig.