Läste om hajen Nukumi som simmar till Europa. Hon är 50 år gammal, är en vithaj och har GPS-tagg på sig så man brukar följa henne där hon rör sig vid USA. Nu slår man på Aftonbladet på stora trumman för Nukumbi är andra hajen som simmat genom Atlanten. Eller ja, hon är inte framme ännu. Hon beräknas vara framme till sommaren. Man tror att hon har svängt fel. Och det är det här jag inte förstår. Svängt fel? HUR vet man att en haj har svängt fel? Eller rätt? Tänk om Nukumbi VILLE simma till Europa och att det har varit planerat sedan några år tillbaka?! Och vadå svängt, det är väl liksom en massa vatten i hav väl, det är väl inte så att det är små vägar som man måste svänga inom i ett typ rutmönster för att komma rätt, så att man som stackars haj riskerar att komma vilse och aldrig hitta hem igen?! Nu råkar jag veta att hajar inte kan backa, men det är väl bara att göra en U-sväng och simma åt ett annat intressant håll om man känner att man är "fel"? Det är väl inte så illa att "Nu glömde jag svänga av vid skylten som pekade 10 mil USA, tusan också, bara för det måste jag simma HELA vägen över Atlanten till Europa, FUCK this shit!". Hon lär väl vara i riktigt bra kondis efter ett sådant maraton sedan i alla fall, men det hade nog fan också tagit mig en massa månader att simma över Atlanten! Och jag är inte 50 år ännu!

 

Hajar. Har sett en del hajfilmer. Bra terapi när man är haj-rädd. När jag var riktigt liten var jag märkligt rädd för lejon och minns att jag drömde flera drömmar om hur de jagade mig. Den perioden gick över, men det skapade ett "ärr" hos mig- jag tycker INTE om katter.... Jag är inte rädd för katter, tycker bara inte alls om dem.

När jag var typ 9 år gammal tittade mamma på en Hajenfilm och när jag gick på toa och gick förbi kom en haj farande på TV, sådär som de gör liksom, och jag blev rädd. Onekligen varit orimligt rädd för hajar sedan dess. Inte gillat att bada, inte velat se på något om eller veta något om hajar osv. Obehagliga djur, äckliga, räliga djur.  Men löjliga Hajenfilmer är trots allt bra terapifilmer, de är i dagens mått rätt dåliga, även om de är bra, och inte skrämmande direkt. Så allt eftersom har jag sett fler och fler filmer om hajar, dokumentärer osv och tycker väl mig inte vara rädd för just hajar längre. Tycker dock inte att de är speciellt trevliga djur, och inte alls fina, men helt ok att titta på filmer och läsa om hajar nu. Även skrämmande filmer. Finns några stycken jag sett som faktiskt har varit lite skrämmande, men helt ok att titta på. Och så finns det ju de som är så jäkla dåliga att det inte är sant alltså! Som det är en sport att bara se och ta sig igenom filmerna... Sharknando är sådana filmer, absolut.

 

Jag har tidigare tittar på några ormfilmer också, det fungerade, jag blev mindre rädd för ormar. Nu däremot är det som det var förut- rädslan för ormar visar sig till och med när jag bara tittar på en bild på en orm. Mycket obehagliga djur! Det finns någon djupt liggande instinkt hos människan som säger att vi ska vara rädd för ormar, inte konstigt att det är något många år, och att det faktiskt inte har försvunnit så lätt för mig. Nu är det ormarnas tid, ligga och värma sig överallt. Fasen, jag mår illa bara av att tänka på det, så hemska djur det är!

 

Såg Jurassic Park 1 i går. Den var ok, men lite gäspig eftersom jag har sett dem flera gånger redan. Men värd att kasta getögon på då och då ändå.

 

Har lyssnat ut ljudbok nummer 17 (Slav) och tyckte att den var hemsk, men viktig och välskriven. Jag är glad att hon klarade sig och att hon har så mycket jävlar anama som hon verkar besitta, annars hade hon inte tagit sig därifrån eller ens skrivit boken. Jag log och sa "Yes!!" inombords varje gång hon gjorde motstånd och sa emot på något vis, även om det kortsiktligt ledde till konsekvenser för hennes del så betydde det ju att hon fortfarande var stark och att det inte alls var så lätt att bryta ner henne som de hade önskat. DET var viktigt.

 

Boken jag lyssnar på nu handlar om en helt vanlig familj. Tror den heter så. Mamma jurist eller är det lärare kanske, pappa präst, tonårsdotter begår ett brott som vänder hela familjen upp och ner. Verkar vara bra! Har i alla fall möjligheter att bygga på något, tänker jag. Den är visserligen svensk och jag är lite, kanske lite väl, kritisk till svenska författare, eftersom jag inte tycker att de generellt varken kan skriva böcker eller göra film eller TV, men jag har blivit överbevisad några gånger den senaste tiden om svenska författare så jag låter inte mina fördomar döma boken på förhand. Jag har inte alls kommit långt i den ännu så jag har ingen åsikt om den faktiskt. Den handlar om en familj som bor i Lund i alla fall. Känns ju lite kul. Vilket så klart får mig att fundera på om den där sörmländske författaren Mats Lundgren har skrivit någon ny bok om Oxelösund/Nyköping. Får kolla upp det också, vill lyssna på mer om ställen jag känner igen och känner till ju!

 

Jag har till och med sett en bra serie som är svensk, på SVT play. Sista avsnittet visades i söndags. Såg faktiskt fram emot varje avsnitt eftersom den var så intressant. Förväntade mig inte det slutet alls, så den får många stjärnor av många stjärnor möjliga av mig! "Snöänglar" heter den förresten, kan ju vara bra att berätta vad den heter när jag nu gillar den och tipsar om den.... Den börjar med att en mamma vaknar och inser att fem veckor gamla sonen är borta. Och så går serien i sex avsnitt bakåt och man får följa med hur det var för olika personer inblandade i olika saker. Ett intressant sätt, annorlunda, att göra serie på, och för min del gjorde det massor positivt för serien genom att man gjorde så!

 

Nu- sova. Kanske lyssna några minuter innan jag somnar.