Ont i halsen. Ja, det har jag nu. Igen. Mitt immunförsvar suger balle. Eller röv, om den så vill. Nej, jag vet att jag inte får svära eller säga fula ord för mina barn, jag förlorar en krona varje gång för det, men mina barn är inte vakna nu så de hör inget och de läser inte här dessutom.

Men så är det, jag är småkrasslig nästan alltid. Är det inte det ena så är det det andra. Eller det tredje. Kände mig ok i början av förra veckan, men så i tisdags gick jag runt 8 km utöver mitt vanliga traskande och i onsdags några km utöver mitt vanlliga traskande och på kvällen där kände jag mig halvdöd. Eller ja, i mindre bra toppskick. Jag tänkte att det KAN ju ha berott lite på att jag satt i samma väntrum som en kvinna som konstant hostade när jag väntade på EPläkaren, men man vet ju aldrig. I dag vandrade jag några km mer än vad jag brukar göra, var på VC gymmet, men tränade bara 30 minuter. Jag ansträngde mig dock och var svettig och trött och allt som allt i dag ansträngde jag mig mer än vanligt och det verkar som om det triggar något som gör att imunsystemet i min kropp går bananas eller nåt. Vilket MÖG!!

 

Notiser i telefonen är ibland inte bra. Ibland när man inte vill bli störd kan man ha glömt av dem och så STÖR DE JUST DÅ!!! Fast det händer ytterst sällan mig, jag är flitig på att sätta telefonen på ljudlös när situationen så kräver. Jag gör aldrig det på natten eftersom jag i stort sett aldrig vaknar av notiser, sms eller annat skit på nätterna. Men i nat, I NATT, vaknade jag av en notis. Jag var däremot faktiskt, tro det eller ej, inte ett endaste dugg ledsen över det utan jag var glad! Glad över att ha blivit väckt av en notis mitt ur en mardröm jag inte ville vara i! Tack så jättemycket! Jag slapp bli mördad i drömmen, det uppskattar jag. Jag oroade mig liksom för det, visste vad som komma skulle och ville inte dö! Ville faktiskt inte dö!!!

 

Jag har börjat på en ny medicin mot min epilepsi och trappar ner en av de andra så smått. En upp så smått och en ner så smått. Det blir nog bra när det blir klart, men oj vad det går! Läkaren sa att jag skulle bli trött och hon har rätt, som vanligt, jag sover mer än vanligt. "Jag ska bara vila lite här en timme" blir till "jag sover som en klubbad säl i tre timmar när barnen är i skolan". Det är verkligen också SOVA i ordets rätt bemärkelse, för det är djup sömn på ett sätt jag inte är van vid annars. Förvånande och ovant. Jag tror kroppen börjat vänja sig vid medicindosen nu, men på onsdag ska dosen höjas igen, enligt läkarens schema. Röv. Men faktum är att jag kanske känner mig lite mindre "seg" eller "trög" eller hur jag ska utrycka det. Jag känner nog mig lite klarare redan. Inte smartare, det blir jag aldrig, inte piggare heller, det är nog för sent för det, men... mindre drogad?

 

Det är rätt intressant att läsa kommentarer från utländska personer om Sverige. Lilla Sverige. Det dåliga landet. Som minsann till exempel exporterar vapen till andra länder. NÄ?! Det sägs av folk som tillhör något land som för inte alls så länge sedan råkade "tappa" några bomber över lite människor som råkade skadas och dö. Oups! Länder som återkommande råkar tappa bomber på andra länder. Igen och återigen. Vad hände med att sopa rent framför sin egen fucking jävla skitdörr först innan man klagar på hur det ser ut framför andras? Och vad hände med att ta konsekvenser av sitt eget handlande?

Medan Sverige, som inte bombar någon,  vad jag vet, tar emot flyktingar från bland annat Syrien, så vägrar Storbritannien göra detsamma trots att de är där och tappar sina bomber och så har de mage att lämna EU för att de inte vill ta emot flyktingarna de bombat ur deras land! Jag hänger inte riktigt med i hur de tänker där... Om de inte hade bombat så fasligt så hade kanske inte människor behövt fly så fasligt? Det ÄR inte SÅ fasligt svårt att faktiskt PRATA med varandra ändå väl? Ledare för ett land med ledare för ett annat land, typ, liksom, ja ni vet. Samtala, komma fram till lösningar. Sura är väl okej också om man nu vill, men bomba?? Är inte det jävligt förlegat i modern tid? Och fegt framför allt. Att inte våga sätta in marktrupper utan istället flyga över och tappa bomber här och där och TRO sig att "Hm, det här är nog rätt ställe, här kan det vara, vi testar här, hör vi vrål från barn är det nog fel. Ooups! barn gråter, vi träffade nog inte vårt mål i dag heller!". Ska man nu kriga är det i mitt tycke marktrupper som gäller. Du ska veta att det är fiende du skjuter och inte någons hustru eller barn. Och förresten, om det nu är landets ledare som suger, varför inte skjuta honom istället så har man löst ett problem en gång för alla... Eller nej vänta, nu låter jag som Putin, bäst att skärpa mig! Förresten så undrar jag hur det hade funkat om man inte hade hämnats terroristernas och IS framfart. Om man inte hade försökt ge igen alls utan vänt andra kinden till som Jesus så berömt hävdade att man skulle göra. Som man ska göra mot mobbare, så tröttnar de jävlarna. Uppmärksamma gott beteende och belöna det och ignorera dåligt.

 

På en nivå kan jag förstå IS-medlemmar och hur hjärntvättade de är till att skada så som de gör. Trots allt och alla rapporter så är de ändå en liten grupp i sammanhanget. Vad jag däremot inte begriper och inte kan förstå ens lite av är det därade djurplågeriet som fortgår i Kina helt öppet. Fullt, vad det verkar annars, helt normala människor tar hundar och slänger i kokande vatten och kokar dem tills döds och säljer på marknader. Förlåt mig så mycket för min dumhet här, men hur jävla i helvetes svårt är det att döda djuret först innan man koker det? Liksom? Man får äta vilket djur man vill i mina ögon, häst, hund, får, ko, gris, orm, hamster, ödla, nyckelpiga osv, bara det inte lider anser jag. Varför måste folk plåga djur bara för att de ska bli mat?

 

Man kan vara köttätare OCH djurvän. Det går. Fast det är svårt i ett samhälle av i dag där det sker så mycket bakom kulisserna som vanligt folk inte ser. som nu senast på slakterier i Frankrike. Det sker antagligen mycket skit i Sverige också och man kan bara försöka göra sitt bästa för att göra rätt. Varför ska allt vara så svårt för?!

 

Nu är min te och mina nudlar slut och jag ska försöka läsa slut Kristian Gidlunds bok "Kroppen Min". Eller kanske sova. Hans bok har tagit låååång tid att ta sig igenom, för den är svår. Fast det orkar jag inte ta upp nu.