Jag har läst 6 böcker i år.
Mitt mål är att läsa minst 12 böcker detta året, jag har läst 6. Den ena är dock lättläst... men som vanligt räknar jag alla böcker som böcker oavsett hur lättlästa de faktiskt är.
Här är de:
Järvheden är en komiker som har skrivit en bok baserad på trådar från internetforumet Familjeliv, ni vet där man alltid hamnar är man googlar något och där alla galningar alltid är. För galningar, ja det verkar det ju vara, de som skrivit och svarat i trådarna som han valt ut att ha i sin bok! De verkar verkligen inte riktigt kloka alla gånger, eller vad sägs om män som äter levande akvariefiskar, män som bajsar och spolar av sig i duschen istället för att torka röva med toapapper, män som frågar varför kvinnor har köttbullar i fittan osv. Märkligt nog en massa märkliga män. Och kvinnor. Kvinnor också förstås. Som går in i en affär med en skottkärra och får punktering och kräver reparation och när hon inte får det så åker hon hem och äter middag innan hon åker dit och lagar punkan på plats i affären osv.
Jag vad kan jag säga? Jag skrattade många gånger, massor av gånger, högt och ännu mer och ännu högre, med händerna hårt tryckt för munnen, i stora försök att låta bli att skratta. Ibland har det varit extra svårt, måste jag erkänna!
Läs boken hemma och inte när du är ute bland folk, de kommer annars tro du är lite tokig och ger dig konstiga blickar, för du kommer skratta, jag lovar!!!
Den här boken gillade jag. Den var märklig, men precis som "Kvinnan på tåget" var den bra och jag drogs till den hela tiden. Författaren berättar sin historia ur flera personers ögon och det kan vara gräsligt jobbigt att uppleva många gånger, men i den här boken kände jag inte alls den känslan utan det var lätt att följa hennes trådar och tankegångar mellan personskildringarna. Jag gillar det här sättet att skriva en bok på, när det funkar. Avskyr det när det verkligen inte funkar.
Jag vad kan jag säga? Jag skrattade många gånger, massor av gånger, högt och ännu mer och ännu högre, med händerna hårt tryckt för munnen, i stora försök att låta bli att skratta. Ibland har det varit extra svårt, måste jag erkänna!
Läs boken hemma och inte när du är ute bland folk, de kommer annars tro du är lite tokig och ger dig konstiga blickar, för du kommer skratta, jag lovar!!!
Den här boken gillade jag. Den var märklig, men precis som "Kvinnan på tåget" var den bra och jag drogs till den hela tiden. Författaren berättar sin historia ur flera personers ögon och det kan vara gräsligt jobbigt att uppleva många gånger, men i den här boken kände jag inte alls den känslan utan det var lätt att följa hennes trådar och tankegångar mellan personskildringarna. Jag gillar det här sättet att skriva en bok på, när det funkar. Avskyr det när det verkligen inte funkar.
Jag anade delvis slutet, men inte alls på det viset som hon skrev det på, så det kändes spännande att få ta del av. Jag tycker att språket som den här författaren har är lättare att följa än vad författaren till "Kvinnan på tåget" har, om än den boken kanske tilltalade mig något lite mer än den här. Vad jag förvånades av i den här boken var avsaknaden av fysiskt våld, och det var en sorts påminnelse ändå om att all våld faktiskt inte innebär fysisk våld. Relationer ter sig så olika och alla innehåller inte fysisk våld även om de kan vara destruktiva nog.
Det här är en av James Mays sämre böcker, i mina ögon, även om jag nu inte läst alla hans böcker. Finns några kvar han skrivit som jag inte läst, bland annat om vin, Lego och leksaker. Jag är ju ett Mr May fan och gillar det han skriver och de serier han gör på TV, men den här boken kändes inte riktigt som om han lagt samma energi bakom som några av de andra. När jag läst lite andras åsikter om boken fann jag att jag inte är helt ensam om min åsikt- en bra bok, men inte hans bästa med andra ord. Men bra nog för hobbyhemmafixaren att läsa med en gnutta humor på fickan. Hade Eric tyckt det vore roligare att läsa, framför allt på engelska, hade den varit perfekt till honom för den handlade om mycket snickeri och verktyg osv. Jag lärde mig, som alltid när jag läser något av James May, en massa nya saker! Och han håller tydligen på att skriva en bok nu om att sätta ihop prylar. Gissa vem som ska köpa den sedan?
Jag föredrar James May som sagt. Richard Porter försöker, men har inte det jag gillar hos någon av Top Gear gubbarna, framför allt inte hos James. Men jag läste hans bok mest för att förstå mer om "bakom kulisserna" så att säga. Jag gillar dock att ytterligare en person beskrivit James som en jordnära snäll man och Jeremy som nästan motsatsen ibland. Det är intressant hur folk beskriver dem och ändå blir de så lika.
Inte hela boken om Narnia utan bara bok nummer två i den här tjocka boken. "Häxan och lejonet" har jag läst. Jag har ju börjat läsa om Narnia igen in emellan. Läser lite då och då så det tar ju lite tid, men nu är alltså bok nummer två av sju slutläst. Jag läste dem som tonåring och det känns spänande att läsa dem igen, då jag älskade serien otroligt mycket då! Känner inte av samma kärlek i dag, märker jag dock.
Det är konstigt hur det är med det där. Narnia är ju fantasy egentligen, men fantasy har aldrig tilltalat mig alls. Förutom Narnia då, förstås. Bara att fortsätta med nästa bok i ordning av de där sju-"Hästen och hans pojke".
I kväll läste jag ut den här. En fin berättelse, men jag har segat lite med den för jag har inte velat att den skulle ta slut alldeles för fort. Jag har tänkt samtidigt och även om det inte är precis ovanligt för mig så är det ovanligt att jag inte vill läsa ut boken när jag läser den. Av den anledningen alltså. Jag gillade den och jag lärde mig mycket jag redan visste, men inte visste att jag visste på det sättet eller av den anledningen. Och framför allt förstod jag saker jag inte visste att jag behövde förstå. Nu efteråt känns det som om boken var viktig för mig att ha läst. Vad jag däremot fuderade på var titeln på boken. Det heter "Sjukhuskatten Oscar" men jag tycker inte bara den handlar om Oscar så just den titeln är vilseledande nästan, den handlar om så mycket, mycket mer än Oscar att den borde ha fått annan titel. Jag tyckte om den, trots att jag inte är förtjust i katter och trots att just demens och liknande är svåra saker att prata om, Tycker jag. Men jag har fått lite mer insyn i det och lite mer förståelse, tror jag, med hjälp av boken. Det är viktigt och därför känner jag att det är en viktig bok att läsa.
Nästa bok i samlingen för mig att börja läsa är en av Val McDermids böcker "Det svarta nätet". Äntligen ska jag läsa en deckare, OCH min favoritförfattare! Det kommer gå undan!
