I dag fyller mamma 72 år. Det är en hög ålder för en kvinna som inte är gammal egentligen.... Hon har ju sina ålderskrämpor och har börjat klaga lite på minnet förstås, men jag tänker att kropp och knopp kanske inte kan vara i perfekt ofelbart skick när man är 72 år gammal ändå. Speciellt inte när man har levt ett liv som mamma, hon har ju jobbat som städerska nästan hela sitt liv, började jobba som 13 åring på loven medan hon gick i skolan, och har bara varit utan jobb i 6 månader totalt under hela sitt liv. Fött fem barn har hon också hunnit med, och levt med pappa. Så grattis till mamma på födelsedagen!

 

Det har varit en lång januari, men ändå kort. Lite väl tung faktiskt får jag nog erkänna. Jag ser fram emot ljuset som jag hoppas är på väg. Solen och ljuset. Värmen. Men vet att februari är sjukdomarnas månad så vad är det att se fram emot? Mars är vårens månad och det är ju trevligt, medan april är nyckfull och visar att vintern finns fortfarande och besitter ett visst skadeglädje när man just vant sig vid sol och dess värmande strålar. Men jag längtar efter sol och värme, slippa frysa. Både inne och ute. Och slippa de här jädrans stormarna! Fattar inte varför jag blir så rädd för det, men de senaste gångerna vi haft storm/stormbyar har jag tyckt det varit oerhört obehagligt. Gillar vind och blåst till viss del, oväder är ok. Men numera känns det inte alls ok, inte här. Vill mest slippa det! Det i går och i natt var jobbigt. Inte mycket sömn alls! Ström hade vi som tur är hela tiden, och inget hände förstås, men det är just hur det tar i som är obehagligt.

 

En del familjetjafs den här första tiden på nya året. Tråkigt, men inte desto mindre väntat tyvärr. Vi får väl se vad framtiden utvisar, men just nu är jag rätt trött på att vara det svarta fåret som alla kan utnyttja och sedan snacka skit om. Det är färdigt med det. Snacka skit om mig den som vill, intresseklubben antecknar, men se mig inte som varken en i familjen eller en vän om man väljer att göra så, det går inte att göra båda sakerna. Så 2022 är ensamhetens år för mig? Det är lätt att säga att det inte gör mig något, men det vore en lögn förstås. Men det är ändå bättre än det var. Hoppas jag. Jag hade ändå föredragit att det inte vore tjafsigt alls och inget skitsnack bakom min rygg.

 

Ett steg mot att ta sig vidare i livet tänker jag. Där är jag just nu. Frågan är bara vad och var nästa steg kommer bli. Folk säger "ett nytt år, nya möjligheter", det är så klyschigt att jag ändå säger så nu, jag håller med.

 

Har tänkt på min viktnedgång. Vad målet är. Visst kan man säga bättre hälsa. Det är ju ett bra mål att ha för sin kropp. Men det är inte hela sanningen. Jag tänker också att jag vill bli smal, inte vara tjock, det är ju så fel i samhället att vara tjock. Inte heller det är enda målet. Nepp, nepp. Den senaste tiden har jag kommit på mig att tänka på vad jag kan väga för att rida igen. Hur mycket vikt tål en häst, vad ska jag sträva efter att nå för mig själv för att kunna nå en vikt som är ok för en häst? Det har kommit smygande, de där tankarna. Varför tänker jag ens i de banorna nu? Jag har ingen häst, har inte råd att köpa eller äga. Har jag ens tid att lägga på en häst? Ork? I måndags när jag vägde mig vägde jag 118 kg. I fredags vägde jag 117,9 och tänkte att varje gram neråt är bra och så fort det går under kg-sträcken är det bra, för då närmar jag mig mer och mer en bättre vikt för att kunna rida. Och så slog det mig "Va?! Vad tänker jag så för då jag inte ens har en häst?!" Önsketänkande, baktankar? Vad planerar mitt undermedvetna för mig? Fast nu är det kanske inte så undermevetet längre eftersom jag plötsligt blev medveten om vad jag nästan råkade tänka rejält högt! Komiskt på ett vis. Vet att jag tänkt tanken förut också, men samtidigt inte noterat den som något speciellt, nu förstår jag varför den tänktes!

 

Så.... tanken måste väl då vara att försöka ta mig ner till "hästbra vikt" och därefter försöka hitta medryttarhäst? Eller ridskola? Eller vad? Bra fråga. Undrar om mitt undermedvetna kommit så långt ännu i sina planer. Tåls att fundera lite på. Motivation? Sporre?

 

Skulle egentligen skriva om böcker, men tja, jag har inte tagit tag i att lyssna på någon ännu. Hur ska jag hinna med 35 om jag inte sätter fart?

 

I morgon. I morgon försöker jag. I morgon när jag inte är så trött. I morgon när det är en ny dag. En ny vecka. Börjar om.

 

Nu återgår jag till McLeods döttrar igen. Det är vad mina helger består av!