Har varit hos tandläkaren i dag. Bet sönder en tand för några veckor sedan, kanske någon månad sedan, har förträngt när det nu var. Har ju inte haft ont eftersom tanden är rotfylld sedan tidigare, så det har ju varit positivt, men bäst att få den lagad i alla fall.

 

Med tanke på alla ökade kostnader numera så var det dock en kostnad, 1450 kr, som jag gärna hade haft till annat, typ mat, denna månaden. På en nivå är jag ändå tacksam att det inte var värre än så, tanden blev lagad, imponerande bra också, på 20 minuter, jag blev fattigare, men tanden sitter kvar i munnen. Smärtan när jag gapar tror han kommer ifrån musklerna runt käken, jag har kanske bitit snett när jag bet sönder tanden. Inte helt omöjligt, och skulle i så fall gå över av sig själv. Håller tummar och tår för det i alla fall. Med tanke på den ekonomiska situationen kom vi överens om att kalla mig för undersökning i maj 2023 istället för nu. Brukar gå en gång om året och det är ju dag nu, men det fungerar inte. Lönen har inte gått upp lika mycket som precis allt annat. Hade gärna önskat en sådan löneförhöjning dock....

 

Hade flexledigt i dag, inte bara för tandisbesöket utan alla mina fyra timmar. Som bekant är jag bra på att arbeta ihop flex, men usel på att ta ut flexen sedan så jag nu har jag sedan en tid tillbaka nått taket.... det innebär att jag måste ta ut för att fylla på. Det går inte ihop för mig, rent logiskt gör det, men känslomässigt betyder det att jag måste vara ledig. Det kan jag inte vara. Det går inte ihop med känslan av att vilja jobba!

 

Har fått rodda i en massa så det har inte alls känts positivt i dag trots ledighet. Jag behöver verkligen semester, inte bara från jobbet utan från livet. Vila upp mig och ladda batterierna. Men jag misstänker att batterierna inte är uppladdningsbara längre, de är totalslut... Det är så mycket att ta hand och rodda i just nu att det liksom är för mycket, jag orkar inte med. Som om det inte räcker med ökade kostnader att leva liksom, att ens orka med allt prat om det överallt ifrån, jag blir galen på mer ljud om elpriser liksom!

 

Träffade en ny psykolog förra veckan. Vet inte vad jag tycker. Tänker mest att hur fasen kan man prata med någon man inte känner om sina besvärliga tankar och känslor? Om saker man aldrig pratar med någon annan om? "Här har du 25 gånger hos den här psykologen, varsågod, var tacksam för att du får den här chansen". Det är inte så att jag inte vill prata, snarare så att jag inte KAN, det är inte bara att prata. Jag vet inte hur man gör. Med fel person blir det ännu svårare och hur vet man om det är rätt eller fel person i början?

 

Jag tycker att det är svårt, allt är svårt just nu, glädjelöst, tungt och svårt. Och jag vet inte hur jag ska få det att bli bättre. Inte när jag känner det så här.