I torsdags hämtade jag och mamma Ayla. Eller ja, inte levande Ayla, hennes aska i en pappurna, hos veterinären. Hon har stått där och väntat ca en vecka på att få komma hem, det kändes inte riktigt som något man stoppar i en påse eller väska och bär med sig så lätt. Jag bar visserligen med mig Enya till Oxelösund och Femöre så, men då var hon väl inpackad och stabiliserad med en massa annan packning också. Det skulle det ju inte vara i det här fallet. Så Ayla i askaform fick åka bil hem en sista gång.

 

Jag och mamma är inte känsliga av oss. Visst är Ayla viktig för oss, men kanske just därför kände vi ett behov av att öppna på locket för att kolla hur det såg ut. Jag har ju sett hur Enyas aska såg ut så jag hade det att jämföra med. Det såg inte ut som jag trodde det skulle göra (Enyas alltså), den var mer full med små flarn och flisor, typ benflisor eller liknande, hade lite olika ljusa färger till och med. Vackert till och med, inte alls som aska. Aylas har också sådana där flisor, men mycket mer vanlig aska, som jag förväntade mig att Enyas aska skulle se ut. Intressant!

 

Nu är jag medveten om att det kan finnas många som tycker att det är helt sjukt att titta på sin döda hunds aska och att ens prata om den, då är jag väl sjuk då. Helt störd. Men då får jag vara det då. Nu kan jag svara på frågan hur askan efter en hund ser ut så alla som egentligen undrar, men är för fega för att titta efter själv har svaret här! För jag är inte den enda människan som är nyfiken på det, ledsen alla ni som tycker jag är störd. ;)

 

Och ja, för den som inte hängt med i svängarna, vilket inte är lätt alltid, så har min underbara Ayla fått lämna jordelivet. Den 13 juni för att vara exakt. Hon blev nästan 12 år gammal. Min fina hund. Hon kunde inte resa sig den 12 juni utan hjälp på eftermiddagen, fick vila lite sedan och då gick det bra igen men hon var stel och vinglig. Jag visste ändå att det var dags. Inget att orda om, kan en hund inte resa sig själv, om än så lite, i hennes ålder och med tanke på hennes cancer, så finns det bara ett beslut att fatta, och det relativt snabbt. Jag var hos läkaren i Lund den 12 och ringde mamma och bad om skjuts hem eftersom jag gick vilse på vägen till sjukhuset från stationen (jag går aldrig vilse i Lund) och då berättade hon det. Jag försökte ordna så att jag och barnen skulle åka och ta farväl av henne den dagen också, men ett barn ville inte och ett barn gick inte att få tag på alls så det blev till slut bara ett barn occh jag som åkte till mamma och till Ayla den dagen. Hon bjöds på en massa gott och en massa gos. En trött och hängig hund mötte mig, men glad var hon, som alltid. Alltid glad och jag var alltid viktig för henne. Det kändes bra att vara viktig för någon, synd bara att det känns som om den enda jag var viktig för nu är död.

Beslutet om att låta henne vandra vidare var inte förhastat alls utan dagen efter, den 13 kom mamma med henne vid halv 1 så ena barnet som inte tagit farväl kunde göra det och så jag också kunde skämma bort henne lite till en liten stund till. Tid för avlivning var kl 13.

 

Det är tomt utan henne. Nästan 12 år fick vi tillsammans. Nästan 12 år av underbar kärlek. Hon var så speciell, så som ingen annan kunde vara. Ingen var som Ayla. Ingen var som hon. Ingen var som Nadya. Ingen var som Nacita. Ingen var som Enya. De var speciella alla, men på sina olika visa, och högt älskade alla. Av oss alla. Speciellt av mig. Tomheten utan de här hundarna är hemsk. De var inte som andra hundar någon av dem. Jag har aldrig stött på så häftiga varelser som dem. Och de var alla mina, jag har haft sådan tur i mitt liv som fått ha dem vid min sida och så länge, så mitt i all sorg är givetvis glädje över att få ha delat livet med dem- tre systrar och en mamma/fostermamma.

 

I torsdags var jag för övrigt också och gjorde hjärnröntgen, dels vanlig och dels med kontrast för att se om det fanns någon blodpropp som stoppar upp i något kärl i hjärnan och orsakar huvudvärk och synfältsbortfall. Det såg normalt och bra ut, vilket var bra. Jag är tydligen svårstucken så det var svårt att sätta nål på mig, men det var okej med tanke på att han som gjorde det var både trevlig och snygg... men som tur var krävdes bara tre försök så jag användes inte som nåldyna alltför länge! Nu på torsdag ska jag göra lumbalpunktion, nål i ryggen låter inte så kul, aj som fan faktiskt. Hoppas det inte gör ont... Hoppas jag inte behöver nål i armen/handen för det...

 

Första intyget av läkare är ifyllt och ska skickas till Arbetsförmedlingen också. Då blir de nöjda och glada. Och jag med. Nu väntas bara nästa, har tid hos arbetsterapeut i juli och sedan läkare efter sommaren. Undrar hur det blir. Det är hos vårdcentralen, detta var neurologen. Borde få ett från ögonläkaren istället för vårdcentralen? Och öron också istället för vårdcentralen kanske. Men det kanske blir så att jag skickas dit av henne. Vi får se. Jag har inte koll på hur man gör sådant här.

 

Nu är allt fixat med jobbet, papper till facket om anställningen är påskrivna och inskickade och jag börjar på måndag morgon kl 8.30. Det ska bli kul att börja igen, faktiskt skönt att få något att göra och få känna att jag gör något viktigt och även att jag gör det jag är utbildad till. Det är underbart! Ser verkligen fram emot att få sätta igång igen! Och att få kalla mig medicinsk sekreterare på riktigt förstås, för nu är jag inte arbetslös längre! Så kul!